Frida & Familjen

Signe babblar på om det mesta.

Idag när jag kom hem och hade klätt av mig sa Signe: Men vad fin du är idag mamma! Hon sa det flera gånger under kvällen och tog på min "klänning" som hon sa. Det var en tunn tunika och hon verkade tycka att den passade mig väldigt bra. Sötungen våran!

Helgbloggare, är det vad jag har blivit? Usch så trist. Men jag ingen ork alls på veckorna. Jag har inte ens uppdaterat med ett inlägg ifrån Nyårsresan i fjällen! Det måste jag ju bara göra. Vill ju att vi lätt ska kunna gå tillbaka och titta på den resan. Allra helst eftersom min bästa vän gifte sig och Signe var vaken och firade tolvslaget. Jag måste ta tag i det helt enkelt.

Helgen är snart slut och det är dags att sova. Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Men veckorna går otroligt fort, så det är snart helg igen. Nästa helg ska vi ha två-års kalas med föräldragruppen! Vi träffades väldigt flitigt under barnens första 1,5 år, men sen alla började jobba har det blivit sämre. Man har ju inte tid helt enkelt! Det ska bli skoj att ses iaf, och väldigt roligt att se om Signe känner igen några av barnen. En del av dem umgås på fritiden fortfarande så deras barn är ju kompisar. Hoppas att Signe kommer in sig snabbt och känner sig bekväm med sina nygamla vänner.

Igår var Signe med mormor och morfar medan jag och Per åkte ner på stan och sedan till Barnens Hus i Söderhamn. Det var väldigt skönt att gå där själv. Vi köpte lite saker till Signes födelsedag. En bondgård från Micki, bondgårdsdjur (lite finare än de plastigaste modellerna), traktor med släp, och en Makka Pakka (lika som Iggle Piggle figuren hon redan har).

Vi har rensat ut lite bland Signes leksaker och fyllde en flyttlåda med saker som passar när de är lite mindre. Upp på vinden med den. Vi har rensat en gång tidigare, tagit bort alla bebissakerna, men de kom aldrig upp på vinden. Så flyttkartongen innehåll även de sakerna.

Idag åkte jag och Signe och handlade bakingredienser. Hon fick skjutsa en liten kundvagn och tyckte det var väldigt roligt att få hjälpa till att lasta ner alla varor i den.
På eftermiddagen har Per vart och sett två innebandymatcher och jag och Signe har läst böcker, lagat mat, tittat på film och spelat memory.

Jag hittade en väska på vinden igår, som jag tagit hem från mamma och pappa förra året, med massa småsaker. Signe har varit för lite tidigare men nu kändes det rätt att ta ner den. Massa möbler som vi kunde fylla Pettsons hus med, minidockor och annat roligt. Signe tyckte det var otroligt skoj att rota runt i väskan. Bland annat fanns det en potta som verkligen är mini, och som hon nu tar med sig när hon ska gå på pottan. Då får en av minidockorna sitta på den lilla pottan.

Signe kan vara en riktigt sötnöt! Här är några fina meningar som kommit ur hennes mun i helgen.


-Vad fin du är i håret mamma!

-Mamma, vet du vad? Jag älskar dig.

-Vem har köpt den fina tröjan?

När vi åt blodpudding till lunch idag -Vad gott! Nästan som godis.

Tänk vad härligt med bara 4-6 minusgrader! Helt plötsligt kan man gå ut om dagarna.

Igår var Signe hemma hos farmor och farfar, så jag åkte dit direkt efter jobbet och fick mat. Himla skönt att slippa laga mat! Signe hade inte sovit något under dagen och hon somnade i bilen, när vi åkte hem vid sextiden. Hon vaknade när jag klädde av henne och efter att hon hade fått välling i sängen hade hon svårt att somna om. Hon hade kanske lyckats pricka in den där magiska kvarten, powernap, som gör att man återhämtar två timmars nattsömn på bara femton minuter.

Idag har vi vart ute och åkt snowracer på förmiddagen. Vi gick till hästarna och gav de morötter, samt tittade till fåren. Signe tycker det är otroligt roligt och skrattade högljutt när ett av fåren kom fram och nosade på hennes vantar genom hålet. Om man tittar noga på bilden där Per drar Signe ser man att han bara har en arm. Det finns ingen hand i den högra jackärmen. Den måste han ha innanför jackan, eftersom han inte kan få på någon vante. Det ser lite läskigt ut.

Innan vi gick iväg till djuren följde jag och Signe efter ett kattspår på vår väg bredvid garaget. Det ledde till en halv mus... Bara halva musen kvar, med bakben och svans. Signe gillade den inte speciellt mycket och jag fick ta bort den med en spade. "Usch, jag gillar inte musen" sa Signe och rös när hon gick förbi den :)

När Signe sov middag passade jag på att stressa ner på stan. Eftersom Per inte kan få upp henne ur vagnen var jag tvungen att skynda mig. Hon sov dock gått i vagnen och hade inte vaknat när jag kom hem igen.

Ikväll har Per vart och tittat på bandy och jag har kikat på Robinson och käkat godis.

När jag gjorde välling till Signe kväll berättade hur duktig hon var att lägga sig när hon var liten. Att jag och pappa hade sagt godnatt efter att vi hade läst en bok och sen somnade hon själv i sängen, medan vi gick ut. Jag sa att jag tyckte att hon var en stor tjej nu och att vi skulle prova det igen. "Näe! Jag är en bebis" blev svaret. Jag antar att hon tycker att det är okej att inte somna själv då... :) Och så sa hon sög på tummen hela dagen när hon var bebis. Hon har aldrig sugit på tummen, så jag vet inte vart det kom ifrån. Men det är roligt att lyssna på henne.

När vi hade kommit in efter snowracerturen gick Signe fram till telefonen och sa att hon skulle ringa till Moffar (hon har ju alltid tidigare sagt Monin, men nu säger hon nästan alltid moffar). Jag pekade vilka siffror hon skulle slå och så ringde hon. Hon frågar alltid vad djuren gör när hon ringer dit. Izzi och Ebba har högsta prioritet. Men det var roligt att hon sa att hon skulle ringa till morfar, eftersom det alltid annars är "mormor och Izzi" som hon ska ringa.
Medan jag pratade med pappa tog hon min mobil och sa att hon skulle ringa mormor, sen satt hon och pratade i telefon på låtsas, fast på ett väldigt verkligt sätt! Hon ställde frågor och svarade på grejer, så söt vår tjej är!

Innan vi gick in i förmiddags tog jag snö på en spade och kastade upp i luften. "Titta det snöar" sa jag till Signe. Hon tyckte det verkade himla roligt så hon skulle också kasta snö. Hon kastade massvis på sig själv, men se så kul hon hade!

Det var länge sen jag skrev något om hur Signe beter sig nu för tiden. Hon har med störtsa sannolikhet varit inne i en utvecklingsperiod under några veckor. Hon har betett sig annorlunda, varit otroligt mammig och rätt gnällig. Men så helt plötsligt så märker man att det har släppt.

Tex så har hon inte velat gå på pottan på morgonen på flera veckor, vilket hon med gläjde gjorde tidigare. Hon har inte kommit in till vår säng utan suttit och gråtit efter mig på nätterna i sin säng. Hon har inte velat sova med oss, utan när hon vaknat på natten har hon velat druckit välling i sin säng, och somna om där.

I måndags kväll sa jag till Per att det kändes som att hon är "färdig" nu, att hon har klivit ut den där kaotiska perioden, att saker och ting säkert har fallit på plats för henne. Hon verkade gladare och pratade oavbrutet. Den natten kom hon in till oss och igår morse satte hon sig på pottan för att kissa! En helvändning. Mammig är hon fortfarande, och lär väl inte sluta med det heller i första taget.

Hon pratar som sagt oavbrutet nu. Vi pratar inte längre om några sexordsmeningar, utan hon babblar på utan stopp. Något jag märkt den senaste veckan är att hon gärna vill berätta saker, helst när andra redan gör det. I lördags när vi lekte med Klara berättade Klara att hon hade gjort illa rumpan. Under tiden Klara pratade om det började Signe också att berätta: "Och dååå, på förskolan. Gjorde jag illa rumpan på rutschbanan (swooong, och en rörelse med armen). Och Natalie..." Och så fortsätter det. Hon lever sig in när hon berättar nåt och det är fantastiskt roligt att se och höra!

Småroliga meningar som bubblat upp:
- Mamma, vad håller du på med?!
- Jag är bajsnödig mamma!
- Annika, vet du vad? (när hon leker med sina pippifigurer)
- Titta mamma, stjärnorna lyser!
- Titta mamma, måååånen! Vilken fin måne!

Idag gnällde hon över nappen och vi har lärt henne att hon ska be snällt efter den. Då brukar hon säga "snälla mamma, nappen tack". Så jag sa till henne att hon vet hur man ska be om nappen, precis som de stora tjejerna (jag tänkte mest på att hon var duktig som de stora tjejerna).
Signe svarade då surt: "Stora tjejerna har ingen napp dom heller!". Haha det var riktigt roligt, och helt sant såklart.

Hon pratar inte bara mer med oss, hon pratar väldigt mycket med sig själv och i leken också. Hon kan sitta och leka själv och prata med leksakerna eller till dockorna. Idag när vi gjorde låtsasmat i hennes kök, tog hon lite "makaroner" på skeden, förde till munnen och sa "mmm vad gott!". Det är så sött att se att hon kan leka på det sättet. Hon har väl kunnat det länge men allt har liksom kommit till en annan nivå. Hon har blivit äldre i sitt sätt att vara och leka.

Signe får lätt ett litet utbrott om hon inte får som hon vill. Det har också kommit i och med den här perioden hon måste ha gått igenom. Hon skriker med en röst vi aldrig har hört förrut! Man hör att hon är riktigt arg så det kan vara svårt att inte skratta lite ibland.

Hon vet vad hon vill, och hon vill göra allt själv. Klä av, klä på, hälla upp mjölk. Ja allt. Men när hon inte lyckas själv ber hon om hjälp, så det går rätt bra ändå. Klart hon måste få en chans att lära sig!

All mat är gjord av Signes mormor och Sara (morbror Johans sambo) i filttyg. Mamman älskar leksaksmaten lika mycket som Signe... :) Jag tycker dom är ljuvliga, och det är roligt att kunna komponera mackan som man själv vill med saker som ägg, kaviar, ost, tomat, gurka och paprika. Det lilla mjölkpaketet köpte Per, ett 3 dl. Medan det var mjölk i kallade vi det för "Signes mjölk" och hon fick hälla upp själv i sin mugg. Det var uppskattat. Sen sköljde vi ur det och finns det i lekköket.

Per har opererats i Sandviken idag. De har någon handspecialist där. Ingreppet gick bra och de var klara på en kvart. Men han har fått en boll i handen. En inslagen boll i högernäven. Inte lätt att använda den med andra ord. Han ska gå såhär i tre veckor, sen ska de ta ut ett stift och han blir lindad på ett lite enklare vis i tre veckor till...

Nu ser man hans tumme, halva pekfingret och toppen på långfingret. Eller Långeman som Signe utbrast. Resten finns i bollen.  Han kommer inte att kunna köra bil på tre veckor. Om det mot förmodan inte finns någon med automatväxel som vill bytlånas? Så idag har jag både lämnat och hämtat Signe, det blev en lång dag för henne och de var bara tre barn kvar på hela förskolan när jag klädde på henne vid fem. Det är första gången jag hämtar henne sedan hon började där! Så på det viset var det ju lite roligt iaf.

Men Signes snälla farmor och farfar ska hämta henne varje eftermiddag, så att hon får kortare dagar. Per får följa med imorgon så att hon inte vägrar att åka hem när det inte är mamma eller pappa som kommer.

Kul att vi bor så centralt nu när Per inte kan sig någonvart med bilen... Han kommer att få lappsjuka här ute i skogen! Kommer att få sitta och stirra på fågelmaten. Kanske ska köpa en fågelbok? Kollade igenom det vi ska äta den här veckan. Per kan laga en rätt. Resten kommer jag att få laga kvällen före vi ska äta det. Annars får vi ju inte mat förrän mitt i natten! Jag som brukar vara en väldigt empatisk människa tycker lika synd om mig som om Per. Innan de här veckorna är slut kommer det vara jag som är offret. Var så säkra.

Istället för att gnälla över att jag kommer att få så herrans mycket att göra och aldrig få någon egentid borde jag kanske tänka att vi hade kunnat haft det så mycket värre kanske? Han kommer att bli bättre, vi kommer att få en normal familjesituation igen. Tänk de som inte får det. Det finns människor som dör i bilolyckor dagligen, det finns de som får dödliga sjukdommar. Det finns de som räknar dagar de har kvar att leva och här sitter jag och tycker synd om mig själv för att jag kommer att få laga mat resten av veckan. Lite distans vore kanske bra.

Nästa vecka får vi se till att fixa en matsedel med mat som kan tillagas av enarmade...

Igår eftermiddag var vi på innebandy. Damerna hade match och det var längesedan vi såg någon. Det var valfri entré och alla pengar gick oavkortat till cancerfonden. Väldigt fint.

Signe gillade att springa ute på planen och efter varje mål och folk som applåderade sa att att det var hennes tur nu. Det blev många mål och många "nu är det Signes tur".

Efter matchen stannade vi kvar en stund och Signe kunde springa runt bäst hon ville. Hon hittade ett kvarglömt mål där hon passade på att leka tittut och bajsa lite :) Tidigare hade hon sagt "Åka hem och bajsa!", vilket blir ett stort problem om vi ska behöva släpa hennes potta vart vi än far. Men hon lyckades få lite ro och kunde bajsa i blöjan.

Amelia och pappa Tomas kom på besök på söndagsförmiddagen. Signe och Amelia gjorde mackor till papporna med olika pålägg. Ost, tomat, gurka, ägg och kaviar. Mums! De bjöd även på morötter, banan, pizza och bulle. Signes låtsasmat gör succé! Jag måste ta bilder på de fina skapelserna som mormor och tant Sara har gjort till Signe :)

Papporna satt och tittade på skidor på den stora tvn, så när Signe sa att hon och Amelia minsann ville se Mamma Mu och Kråkan fick vi ta till en nödlösning. Men tjejerna stortrivdes! Så det blev film en sväng och lite mumsande på päronbitar. Riktiga päron den här gången.

I lördags var det som vanligt den här vintern. Svinkallt. Vi har inte varit ute mycket och lekt under den senaste månaden! Får hoppas att det vänder och att det är okej kyla till helgen.

På dagen var vi bara inne och lekte, förrutom när Signe skulle sova då hon blev rejält nedbäddad i vagnen.

På eftermiddagen var vi bjudna på mat hemma hos familjen Thyrén! Alltid lika mysigt och Signe älskar att vara där och jaga katterna. De uppskattar nog inte Signe lika mycket. Klara hade ett radiostyrt flygplan som var helt galet! Den flög lite som den ville och vi skrek och skrattade om vartannat när den susade förbi framför ögonen på en! Signe jublade och tyckte den var fantastiskt rolig. Hon blev inte ens rädd när den flög rakt på henne. Kanske måste tillägga att den var i väldigt tunt frigolit, så man kunde inte göra sig illa. Men det var läskigt ändå! Som att få en stor trollslända mitt framför ögonen.

Vi spelade tv-spel och åkte inte hem förrän strax före tio. Signe hade fått välling och pyjamas innan, med risk för att hon skulle somna. Hon däckade i bilen innan vi hade hunnit till brandstationen! Vilket är kanske 400 meter. Hon sov när jag bar in henne och klädde av henne. Helt slut! Hon vaknade till när mössan åkte av och när jag la henne i sängen sa hon att hon ville ha välling. Efter att jag hade sagt till Per och vände mig mot sängen igen sov hon. Mycket sliten tjej!

Tack så mycket för den trevliga kvällen! Och som tack för hjälpen med fotograferingen på deras bröllopsdag fick jag den externa blixten som jag hade till låns! Jag bara älskar den! Tänk vad roligt det blev att ta bilder inomhus helt plötsligt.

Här är något som Signe önskar sig i tvåårs present. Kanske något som mormor, morfar, farmor och farfar ska gå ihop och köpa?

Den gröna färgen gillar vi skarpt! De är rätt dyra, men ack så användbara!

 

Vilken eftermiddag det här har varit. Per ringde vid lunch och meddelade att han var påväg till sjukhuset i Gävle. Han hade skurit sig på en grej på långfingret på högerhanden så att en sena troligen hade gått av. Väl där fick han vänta väldigt länge på röntgen, innan de konstaterade att han var tvungen att opereras och skickade hem honom med en skena och lindat finger. Utan högerhand kan man inte göra mycket. Allra helst med en tvååring i huset. Operation blir om 2-7 dagar, vi hoppas så snart som möjligt.

Lite senare på eftermiddagen fick jag ett samtal som gjorde att jag har kännt mig alldeles tom resten av kvällen. Livet kan vara fruktansvärt orättvist och ibland är saker för stora för att man ska kunna ta in vidden av det. Det blir för jobbigt att tänka på och för att inte gå under måste man stoppa tankeflödet någonstans. Men vart har jag varit? Det känns overkligt att man kan leva i sin familjebubbla på det sättet. Man jobbar, äter, leker och sover. Ingen koll på sin omgivning. Det är läskigt. Jag måste börja prata med folk!

Jag tänker på dig och hoppas att vi får skrika oss hesa i Globen tillsammans.




Jag vill också meddela att Signe verkar ha blivit frisk. Det var planeringsdag på förskolan idag, så farmor och farfar har varit här och lekt. Imorgon är det mormor och morfar som gäller innan vi får vila lite under helgen.

Jag avslutar med en bild på den finaste brud fjällvärlden någonsin har skådat. Jag lovar att skriva mer om bröllopet och fjällresan en annan dag. Men inte just idag.

Fotograf: Frida Forsman

Signe är sjuk. Feber. Hon ville inte gärna äta middag igår och hon verkade ha ont nedåt magen. Hon spände sig flera gånger och i samband med det sa hon att hon var bajsnödig. Fastän hon hade bajsat tidigare på eftermiddagen. När jag frågade var hon hade ont svarade hon att hon hade ont i puppan. Jag bad henne peka, och jo, hon pekade på puppan. Min lillebror hade brock i ljumskarna när han var liten och jag blev nervös över att det kunde vara nåt sånt. När Signe gick och la sig hade hon över 39 graders feber och imorse vid 9 visade termometern 40,2.

Natten har varit jobbig. Signe har vaknat en gång i timmen, och det har vart besvärligt att somna om. Så jag har nog klivit upp en gång i halvtimmen, och även Per har vart vaken. Jag stannade hemma på förmiddagen och tog ut VAB och Per som jobbade halvdag idag var hemma till 13. Då åkte jag till jobbet och arbetade i några timmar.

Hon har ätit dåligt idag, ville inte ens ha glass eller kakor när jag erbjöd henne det på förmiddagen. "Näe, jag tycker inte om" svarade hon. Stackars liten! Hon hade fått i sig en glass när jag jobbade iaf, och hon åt lite rivna morötter när jag kom hem. Inte ens vällingen ville hon ha ikväll. Hon tar nån klunk vatten då och då, men jag tycker inte att det blir några mängder. Ändå verkade hon rätt pigg under tiderna när iprenen verkade. Hon kissar iaf, och det är ett bra tecken.
På förskolan har de haft något fall av vattkoppor på en av de äldre avdelningarna, så vi skulle vara uppmärksam utifall det dök upp några prickar.

Signe är väldigt mammig nu och det gör hela den här sjukgrejen ännu jobbigare. Hon gråter efter mig och vill helst bara vara i min famn när hon vaknar på natten. Skönt att det är en röd dag mitt i veckan nu. Vi slipper ta ut VAB och kan vara hemma bägge två. Även fast det hade vart skönt att kunna ta igen sig lite också...

Några bilder blir det inte i det här inlägget heller. Jag har inte hunnit ta mig för att gå igenom dom. 555 stycken matade jag över från kameran. Jag fotade mååååånga bröllopsbilder i stående format, det kommer att ta en evighet bara att vända de rätt. Suck.

Nu ska jag lägga mig och sova. Vi får se när vi får gå upp första gången. Hon somnade vid 19 ikväll och två gånger har hon gråtit efter mamma redan.

Nu har vi kommit hem! Vi kom hem igår och resan blev väldigt lyckad! Jag skriver mer om den i ett senare inlägg när jag har några bilder att visa. Batteriet ligger på laddning just nu.

Jag har inte hunnit skriva något om vad Signe fick i julklapp ännu. Hon fick mängder av saker! Kläder, pengar, memory, saker till dockan (potta, nappflaska matstol), pettson och findus hus och alla figurer som hör till (pettson, findus, hönor och mucklor), figurer i form av pippi, annika, tommy, herr nilsson och lilla gubben, briotåg med tågbana, köket från oss med tillhörande saker, iggle piggle, böcker, snowracer, pyjamas, morgonrock, pussel, fårskinnstofflor, två dvdfilmer, en xylofon, låtsasmat som både mormor och Sara har gjort av filttyg. Det var bullar, kakor, lussekatt, morötter, banan, mackor med löst pålägg som man lägga som man vill, ägg. Ja massa fina saker!

Kan det ha varit allt? Kanske att jag har glömt något. Men hon älskar alla saker och leker med alla nya grejer. Idag satt hon och kissade på pottan och bredvid henne satt dockan Ingrid på sin lilla potta.

Signe, och vi, tackar så hemskt mycket för alla fina saker!

Inlägg om fjällen kommer som sagt lite senare.