När Nora kom till världen

Jag och Per hade tid för ultraljud i Gävle 8,30. Jag var helt säker på att vi skulle få åka hem igen samma dag så jag lämnade energidrycken hemma... Jag hade packat allt annat (förutom hårborste och mobilladdare som vi glömde) men struntade i den då den iaf inte skulle bli använd. Signe sa till Per att han inte fick glömma bilbarnstolen, utifallatt. Hon måste ha hört oss tala när vi plockade ihop sakerna :)

Vi sa hej då till henne och jag sa att vi förmodligen skulle vara tillbaka några timmar senare, tanken var ju att Per skulle till jobbet efter ultraljudet.

Väl på plats såg allt så bra ut. Det fanns bra med fostervatten och bebisen mådde bra i magen. Sköterskan vid ultraljudet var väldigt ödmjuk och gullig. Hon frågade om vi ville träffa en läkare eftersom vi hade åkt så långt, när jag berättade att jag hade vart öppen 3 cm vid undersökningen för en vecka sedan.

En barnmorska kom och kände på mig. Jag var fortfarande öppen 3 cm, inget mer hade hänt alltså och det var nästan 3 cm kvar av livmodertappen, även om den var mjuk. De kopplade på en CTG medan hon gick och talade med en läkare om de tyckte att jag skulle sättas igång. De verkade tänka på att vi hade 10 mil enkel resa och på det rådande väglaget, men läkaren sa nej. Hade livmodertappen varit helt utplånad hade jag blivit igångsatt, men det finns för stora risker att sätta igång en förlossning när kroppen inte själv är redo att förlösa barnet.

Barnmorskan gjorde iaf en hinnsvepning, hon drog lite i kanterna och bad oss stanna kvar i Gävle några timmar och återkomma för en undersökning innan vi åkte hem, även om jag inte skulle känna något. Det skulle kunna komma igång efter att hon hade varit där och irriterat lite.
Vi lämnade förlossningen vid 9,30 och åkte till Gävle Södra för att gå på Biltema. Vi hann knappt in förrän jag fick min första värk. Sedan kom de tillbaka med fem minuters intervaller för att ett tag senare vara nere på tre. Då förstod jag att det faktiskt var på gång! Det hade satt igång och vi skulle inte behöva åka hem!

Värkarna började göra lite ont och jag var tvungen att stanna till och koncentrera mig på andningen när vi var inne på affärerna. Vi fixade lite julklappar till Signe och sedan åkte vi till Max för att äta. Vi var ju tvungen att få i oss mat när vi hade en stundande förlossning! Det var lite roligt att Per frågade om vi skulle hinna att äta, vi hade bara några minuters bilfärd till förlossningen mot för vad som kunnat vara en timme :)
Vi var båda iaf väldigt nöjda med att slippa åka de 10 milen från Bollnäs med mig mitt i ett värkarbete. Kändes lite mer behagligt att ha 5 minuter i bilen. 

Jag skickade lite sms till familj och vänner och vi ringde våra föräldrar och förklarade att vi faktiskt skulle få föda barn nu!

Vi var tillbaka på förlossningen kl 13 och vi fick ett förlossningsrum direkt. Det var ingen rusning på avdelningen om man säger så.

Jag får ligga med CTG i 20 minuter och sedan får jag bada, då jag tyckte det hjälpte väldigt bra med Signe. Det var skönt att ligga i det varma vattnet och till skillnad mot för förra gången var det här vattnet så hett att jag knappt kom i först. När jag skulle bada vid förra förlossningen fick vi börja med att tappa ur massa vatten för att fylla på med varmvatten. 

Jag badade länge och gungade som en säl när värkarna kom. Det var en barnmorskestundent med på förlossningen och hon kom in för att lyssna på hjärtljuden tillsammans med barnmorskan, när jag låg i badet. Jag fick hålla upp magen under en värk så att de skulle kunna lyssna, men hon lyckades inte hitta hjärtat så till slut fick den "riktiga" barnmorskan ta över. Hon hittade det direkt. Två gånger till under badet kom studenten in själv, men jag tror inte riktigt hon lyckades någon av gångerna...

Efter 1,5 timme kliver jag upp ur badet. Då är klockan 15,15 och värkarna har tilltagit i både styrka och täthet. Jag kör på lustgas även den här gången, men det känns som att det går bättre än under Signes förlossning. Per har stenkoll på vad CTG-apparaten visar och säger till direkt när siffrorna börjar gå upp. Det känns jättebra och lustgasen fungerar helt okej även om smärtan inte försvinner. Den ska ju kapa topparna och det gjorde den nog.

Barnmorskestundenten är inne på vårt rum själv utan barnmorskan och ska sätta dropp i min hand. Det går sådär för henne. Hon pratar om mina fina blodkärl medan jag drar lustgas som en galning. Hon kör rakt igenom blodkärlet på handen och lika så i armvecket. Hon säger något om att det där säkert gjorde ont. Jo visst, det var ju inte så skönt såklart men jag är snart påväg att föda ut ett barn. Den smärtan tar över rätt mycket mer än ett eller ett par felstick.

Fortfarande har ingen kollat hur öppen jag är. Jag tycker att det är konsigt eftersom de har läst min förlossningsjournal från förra gången och just efter badet öppnades jag väldigt fort. Till slut kommer barnmorskan och sätter nålen i min högra hand utan problem. Hon säger att jag just hade en väldigt lång och jobbig värk och frågar om de är så hela tiden. JA! Jag har berättat för studenten att jag inte tycker att värken riktigt klingar av, det trycker och gör lite ont hela tiden.

Jag behöver kissa och när jag och Per är på toaletten börjar jag gråta. Det gör ont och jag har svårt att slappna av och kissa för det känns väldigt mycket nedåt.

Väl tillbaka bestämmer de sig snart för att kolla hur pass öppen jag är. Först barnmorskan sedan studenten. Och ser man på, 15,45 när de känner efter är jag öppen 10 cm! Jag funderar för mig själv hur länge jag har vart det och är glad att jag inte födde på toaletten.

Mitt vatten hade inte gått så de tog hål på hinnorna och i samma veva så känns trycket helt plötsligt sjukt mycket! Under Signes förlossning var jag så påverkad av lustgasen så jag kom inte ens ihåg hur det där trycket kändes. Jag kom inte ihåg det ens dagen efter.
Men NU, nu vet jag.
Jag ojar mig något om att det trycker så mycket nedåt och att jag behöver krysta. Jag har ont mot svanken och jag får lägga mig på sidan med ett ben upp istället för den "vanliga" ställningen som jag födde Signe i. Jag frågar om jag får krysta och barnmorskan är lugn och säger väldigt behagligt att jag kan ta bort lustgasen och krysta i nästa värk.

Jag krystar och huvudet kommer ut. Sen är värken slut och jag får inte krysta mer! Jag håller på att dö och det gör fruktansvärt ont när huvudet är ute. Det känns som att de står och håller emot och barnmorskan ber mig andas väldigt fort och invänta nästa värk. Det var nästan omöjligt. Kroppen vill bara fortsätta att krysta och jag kände att i nästan värk måste hon ut! Och ut kom hon! Signe drogs ju med sugklocka och då kom hela kroppen samtidigt, så smärtan med huvudet ute och kroppen inne var en ny upplevelse. En rejält smärtsam sådan! MEN så skönt det var när hon kom ut! Hon skrek i samband med att hon flög ut kändes det som. Det var ljuvligt att höra!
Jag läste i förlossningsjournalen att hon hade haft "navelsträngen ett varv relativt hårt runt halsen". Skönt att det inte påverkade henne något.

16.06 är Nora född och den sjuka känslan av att gråta, oja sig och skratta samtidigt är häftig! Det var underbart att se Pers tårade ögon över att vår andra dotter var född!


Vårt hjärta!

Livet känns helt underbart! Jag och Per går runt på rosa moln och bara ler hela tiden. Vi behöver ingen TV längre. Vi har ju Signe nu! Man hyser sådan obeskrivlig kärlek till det här lilla livet! Per och jag kan sitta i timmar och bara titta på henne när hon sover. För sova är favvo sysselsättningen. Hon sover, vaknar till och är hungrig. Äter och somnar sedan vid bröstet. Har bajsat som en galning hittills, men nu verkar det ha lugnat sig lite. Vi förbrukade ett blöjpaket med 28 blöjor de två första dagarna... Hon är så bedårande så ni fattar inte! Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Vi har det så himla underbart tillsammans vi tre.

Hon har jättebra sugteknik när hon ammar sa barnmorskan som var på hembesök i tisdags. Så om vi ville fick vi prova napp redan. Igår kväll testade vi och det gick jättebra! Satt och sög på nappen i sin lilla stol. Urgullig! Och inte påverkade det tekniken för matningen heller.

Vi badade henne för första gången sedan vi kom hem igår. På BB gallskrek hon så vi var lite nervösa. Men hon älskade det! Låg och tittade och var jättelugn! Mysunge!

Idag har vi vart på vägning, och nog får hon i sig mat allt! Hon vägde ju 3670 vid förlossningen, sedan gick hon ner till 3529 tror jag. Men nu har hon redan gått upp till 3790! Så en go liten rund bebis blir det nog!

Efter besöket hos barnmorskan så åkte vi ner på stan så att jag fick springa in på Lindex. Var tvungen att köpa en ny amningsbh. De andra har blivit lite tajt. Det är ju helt otroligt! En D-kupa! D!! Och det är ju ingen hängig (än så länge...) D byst precis... Ja jisses. Per satt i bilen med lillstumpan medans, hon sov som vanligt.
Sen tog vi första turen med vagnen! Gick bara i 20 minuter för det blåste så hemskt, men hon tyckte nog om det för hon fortsatte då sova. Och vagnen fungerade utmärkt!
Nu ligger mina älsklingar på soffan. Bästa sovstället är mot bröstet. Antar att det är för att hon hör hjärtljuden då, och att det är varmt och skönt. Hon har sovit sedan hon åt för 1,5 timme sedan. Så snart vaknar hon nog och då är det bäst att mamma kommer direkt! :)

Den där sugklockan som användes vid förlossningen användes då inte så länge som vi trodde. De använde den från 17:02 i fyra omgångar tills hon var ute 17:09. Per tyckte det kändes som att den körde med den hur länge som helst :) Och de två sista cm från 8 till 10 öppnade sig på drygt 15 minuter! Inte undra på att det gjorde asont när det gick med den farten!




När Signe kom till världen!

Jag vaknade av att Per kom och väckte mig i lördagsmorgon strax före 9.30. Som vanligt på helgerna. Kände lite molande värk i magen, men det brukar jag ju göra på morgonen, och det släpper efter att jag har vart och kissat. Men det gjorde det inte. Började få återkommande molvärk istället med några minuters mellanrum, och sa till Per att jag nog hade haft molande värk under natten också. Jag visste inte säkert om jag bara hade drömt, men det kändes som att jag hade vaknat till titt som tätt för att sedan somna om direkt.
När det onda i magen kom i intervaller ringde jag till Helene för att fråga henne om det verkligen var så för henne också eller om det hade gjort ont hela tiden innan värkarna kom igång. För inte hade jag väl värkar redan? Klockan var då vid kvart över 10, halv 11. Nä, hon trodde nog att det var på gång litegrann iaf eftersom jag hade gått över och att det kanske skulle komma igång ordentligt till natten eller på söndagen... Under tiden värkarna kom så låg jag i soffan och andades för att försöka slappna av. Och det gick jättebra! Tyckte dock att det var väldigt tätt mellan det som skulle visa sig vara riktiga värkar. När klockan var vid halv elva sa jag till Per som tänkte åka och spela innebandymatch att det kändes som att det skulle kunna vara något på G. Han frågade om jag fejkade bara för att han inte skulle åka! Haha För han tyckte inte att det såg ut som att jag hade så ont...

Helene ringde tillbaka vid 11 och frågade om det hade tilltagit något, mjo kanske. Hon hade kommit på att det jobbar en barnmorska i Bollnäs även på helgerna fram till 14, och att jag kunde ju ringa dit. Det hade jag inte haft en tanke på ens! Så jag gjorde frukost och lutade mig mot spisen och andades när det kom en värk.

Vid halv 12 ringde jag MVC och det visade sig vara vår Barnmorska som jobbade. Hon frågade om jag visste hur lång tid det var mellan värkarna. Och jag hade ju faktiskt klockat den senaste. Hon frågade om de kom med 10 minuters mellanrum... Hmm, nä verkligen inte. Sista värken höll i sig i 40 sek och från den började till nästa värk var det 4 minuter. Hon sa att vi kunde komma in.

Jag hoppade in i duschen och passade på att raka benen, tänkte att det kanske kan vara dags snart ändå om vi har tur. Per packade klart det sista i väskan, men vi lämnade alla saker hemma. Inte skulle vi väl vara tvugna att åka till Gävle nu på förmiddagen, så ont gjorde det ju faktiskt inte.

Väl inne i Bollnäs kollade vi värkarna på CTG:n. De kändes under bilresan att de kanske hade tilltagit lite i styrka. Enligt CTG:n så hade jag tre minuter mellan värkarna och de höll i sig i en minut ungefär. Jag hoppades på att jag skulle ha öppnat mig lite så att vi fick ett kvitto på att det verkligen var på gång. Snacka om naiv! Barnmorskan meddelade att jag redan var öppen 4 cm och att jag hade gjort ett jättebra arbete. Tydligen! Jag och Per flinade och frågade om vi kanske skulle åka till Gävle då. Så vi ringde våra föräldrar och meddelade att vi var på väg till förlossningen och hur morgonen hade sett ut.

Vi åkte hem och hämtade våra saker, Per stressade mer än mig. Jag sa att vi måste filma med filmkameran innan vi åkte, för det hade vi ju bestämt innan! Per tyckte det inte var så nödvändigt men jag sa att det inte kan vara så pass bråttom. Så vi filmade en snabbis och sedan bar det av.
Värkarna i bilen var helt okej, men de hade börjat göra lite ondare. Fortfarande gick det hur bra som helst att andas och slappna av. För jag visste ju att det handlade om en minut och sedan var jag hur pigg som helst däremellan.
Resan till förlossningen tog 45 minuter ungefär, jag tyckte att det hade gått snabbt. Per tyckte det hade vart en lång resa :)
Jag måste flika in och säga att jag kände mig verkligen coollugn! Trodde innan att jag skulle bli så nervös att jag skulle skita på mig när det hela väl skulle sätta igång. Men inte då!
Per var fortfarande lite stressad när vi skulle parkera. Var inne på förlossningen vid strax före 14. De la mig med CTG i 20 min och sedan kontrollerade de hur mycket öppen jag var. 5 cm och då kanske klockan var runt halv tre.
Vi fick gå in till ett förlossningsrum och lämna våra saker och sedan fick jag bada. Sköterskan sa att jag redan hade kommit långt på vägen och att jag slappande av jättebra, så badet skulle nog vara kanon. Och gud så skönt det var! Gick jättebra att vagga försiktigt som en säl när värkarna kom. Efter en tjugo minuter eller en halvtimme i badet kom barnmorskan och kollade hjärtljuden på bebisen, då kände jag något som strilade ut i vattnet. Sa dock inget, men värken som kom direkt därpå var mycket starkare än de andra! Jag sa till barnmorskan att den gjorde mycket ondare än de tidigare. Sa till Per att jag trodde att vattnet kanske hade gått, men att jag inte visste säkert. Efter nästa värk blev jag tvungen att gå upp, då gjorde det för ont! Per hjälpte att torka av mig, men nästa värk kom så snabbt inpå att jag var tvungen att sätta mig. Gick direkt efter på toa och kissade och även där kom en värk. Tänkte att det var väldigt tätt! Kom in till Per igen och sa att jag hade fått ytterligare en värk, och precis i det skedet kom det en till!

Vi gick in till förlossningssalen istället. Kanske klockan var närmare 15.30 nu. Jag minns inte riktigt. Och jag frågade om jag kunde få något mot värkarna som nu gjorde ont och kom tätt! Sköterskan undrade om jag ville testa lustgas vilket jag gjorde. Tyckte att den inte hjälpte så mycket, blev snurrig och tyckte att det gjorde ont mest hela tiden, vilket resulterade i att jag använde lustgasen även när jag inte hade någon värk. Minns att jag sa till Per "den där värken tog jag bra, den kändes ingenting". Fem sekunder senare känner jag att den verkliga värken kom. Ajdå.
Per sitter bredvid och säger åt mig att andas försiktigt mellan värkarna också så att jag blir lugn.
Nu har jag ingen tidsuppfattning längre, men jag vet att barnmorskan var in och kollade hur pass mycket öppen jag var eftersom jag sa att jag hade så ont. Barnmorskan säger att hon förstår att jag har ont för jag är redan öppen 8 cm! Jag frågade om vi inte kan ta någon ryggmärgsbedövning! Jo det kan vi, men det är inte säkert att vi hinner det nu blir svaret. Hon skulle komma tillbaka om 10 minuter och kolla hur läget såg ut då. Antar att de tyckte att förloppet hade gått så fort och att de ville se om det skulle fortsätta i den takten innan vi satte in någon annan bedövning. Per säger till mig att det är nu det brukar göra som ondast, den sista biten kvar bara. Han påtalar ofta till mig att vi snart har våran fis här vilket resulterar i att jag gång på gång hulkar fram lite tårar av lycka och inser att så är det faktiskt! De där 10 minutrarna hinner inte gå, jag pekar mot signalknapen under en värk och Per ringer på barnmorskan. Eftersom det var massa andra barn som skulle födas just då, dyker det in en annan tjej som höjer lustgasen till max. Samtidigt kommer vår barnmorska Åsa in igen och kontrollerar hur värkarbetet går. Då var det bara en halv cm kvar innan jag är helt öppen så där rök ryggmärgsbedövningen!
Jag hade packat ner dextrosol, godis och energidryck i väskan! Per påminde mig om energidrickan i ett tidigare skede så att jag åtminstonde fick i mig den. Resten hanns inte med.
Det jag kommer ihåg av resten är att jag känner att värkarna blir mer tryckande neråt, Åsa säger att jag får krysta och instruerar mig i hur. Att jag ska försöka hålla kraften inom mig och inte skrika. Jag försöker fokusera på det, går sådär halvbra. Lyckas ibland. Ojar mig, stönar och gråter om vartannat. Skriker lite grann. 
Tydligen så kommer inte bebisen ner genom bäckenet så bra så in kommer en AT läkare. Per ser att de blir lite stirriga och märker att hjärtljudet går ner. Fram åker en sugklocka! Ingen förklarar för Per vad som egentligen händer, men alla vet att när hjärtljuden går ner så är det inget positivt. Han känner sig svimfärdig och de drar fram en fotölj. Sköterskan skämtar om att ta ett kort på honom, jag flinar och tycker att vi ska göra det. Jag säger att att ser alldeles gul ut och ber honom att inte svimma!
När klockan, som var av plast, sattes in gjorde det så ont att jag höll på att avlida. Det kändes som den värsta smärtan dittills! Och spraybedövningen innan var heller ingen höjdare. Brinnande underliv är liksom inte så kul... Vet inte hur länge de höll på med klockan men vi har gissat på att jag hade krystvärkar i kanske 40 minuter uppskattingsvis. Det visar sig väl när jag får se förlossningsjournalen.
När Per har återfått fattningen sitter han och påminner mig mellan värkar om det lilla livet som snart är här och hur duktig jag är och att det inte är många värkar kvar. Det gjorde att jag hittade mer kraft och fokuserade på hur jag skulle krysta.
Jag kommer ihåg när de börjar knäppa upp min skjorta att jag tänkte att det måste vara nära. Att de öppnar för att lägga våran bebis på min mage! Det kändes så ofattbart!
Det känns helt overkligt när barnmorskan säger att det är en värk kvar bara, och Per upprepar det. En värk kvar! Shit vad fort allt har gått!
Ut kommer lilla Signe, 17:09! Som en säl med hela kroppen på en gång! Lyckan är total! Nu är vi en familj. Jag, Per och vår dotter Signe. Fortfarande smått overkligt. Overkligt men så himla underbart!

image395
LYCKA! Signe är 1 timme och 10 minuter gammal!