Det kunde ha vart värre...
Per har opererats i Sandviken idag. De har någon handspecialist där. Ingreppet gick bra och de var klara på en kvart. Men han har fått en boll i handen. En inslagen boll i högernäven. Inte lätt att använda den med andra ord. Han ska gå såhär i tre veckor, sen ska de ta ut ett stift och han blir lindad på ett lite enklare vis i tre veckor till...
Nu ser man hans tumme, halva pekfingret och toppen på långfingret. Eller Långeman som Signe utbrast. Resten finns i bollen. Han kommer inte att kunna köra bil på tre veckor. Om det mot förmodan inte finns någon med automatväxel som vill bytlånas? Så idag har jag både lämnat och hämtat Signe, det blev en lång dag för henne och de var bara tre barn kvar på hela förskolan när jag klädde på henne vid fem. Det är första gången jag hämtar henne sedan hon började där! Så på det viset var det ju lite roligt iaf.
Men Signes snälla farmor och farfar ska hämta henne varje eftermiddag, så att hon får kortare dagar. Per får följa med imorgon så att hon inte vägrar att åka hem när det inte är mamma eller pappa som kommer.
Kul att vi bor så centralt nu när Per inte kan sig någonvart med bilen... Han kommer att få lappsjuka här ute i skogen! Kommer att få sitta och stirra på fågelmaten. Kanske ska köpa en fågelbok? Kollade igenom det vi ska äta den här veckan. Per kan laga en rätt. Resten kommer jag att få laga kvällen före vi ska äta det. Annars får vi ju inte mat förrän mitt i natten! Jag som brukar vara en väldigt empatisk människa tycker lika synd om mig som om Per. Innan de här veckorna är slut kommer det vara jag som är offret. Var så säkra.
Istället för att gnälla över att jag kommer att få så herrans mycket att göra och aldrig få någon egentid borde jag kanske tänka att vi hade kunnat haft det så mycket värre kanske? Han kommer att bli bättre, vi kommer att få en normal familjesituation igen. Tänk de som inte får det. Det finns människor som dör i bilolyckor dagligen, det finns de som får dödliga sjukdommar. Det finns de som räknar dagar de har kvar att leva och här sitter jag och tycker synd om mig själv för att jag kommer att få laga mat resten av veckan. Lite distans vore kanske bra.
Nästa vecka får vi se till att fixa en matsedel med mat som kan tillagas av enarmade...
Att leva exakt är väl kanske att ta i, men jag vill kunna resa (längre än 1 vecka charter), det går utmärkt med ett barn säkert två också men då måste man vänta massa år och det vill jag inte. Alldeles för många i vår umgängetskrets blir att dom stannar hemma för både det ena och det andra för det blir för jobbigt att släpa med båda barnen. Så vill jag inte ha det. Visst vi har en annan syn på livet sen vi fick Truls. Men jag vill kunna ta mig tiden att åka och träna eller liknande och jag har väldigt svårt att se att man skulle hinna med sånna saker med fler barn då det är svårt att hinna med det med ett när man jobbar heltid och är ensam på veckorna. Kanske lite själviskt men så tycker jag..
Att tänka att det finns folk som har det värre är ju bra men det funkar sällan! Har tänkt så tusen gånger, men är det jobbigt så är det! Alla har ju rätt att klaga av sig ibland när det är jobbigt, även fast det inte är världsstora problem :)
Usch, jobbigt för er båda! Klarade sig fingret som han skar sig i? Kommer han kunna använda det som vanligt igen?
Ajsing bajsing. Ser inte bra ut för vinterträningen det där. Å nog tror jag att Per kan både värma kroppkakor och steka blodpudding=)
Ni får ha lycka till under handikapptiden, jag håller mig uppdaterad=)
Hälsningar från Ume!
Ja usch ja vet att ja inte borde klaga, men det känns som att feber, tentastress, 6 veckor till förlossning och sömnbrist inte riktigt går ihop just nu :)
Det var från mig :)