Frida & Familjen

Jag och Signe spenderade dagen i solen på Prästnäset tillsammans med Helene och Klara! Allt medan pappan kämpade på med att bygga lekstuga :)

Signe har fått en lekstuga av mormor och morfar! Det var en byggsats som hette duga! Vid nio i morse dök Signes farfar upp för att hjälpa till med bygget. Innan de gjorde kväller idag så är det mesta gjort. Golvet skall läggas och vi ska upp med plåttak innan det är dags att börja måla! Så har ni några bra inspirationssidor med lekstugor och inredning till lekstugor, bring them on!

Signe kommer att växa upp på golfbanan, mer eller mindre iaf. I lördagskväll for vi ut och tränade lite. Signe fick med hjälp iväg bollarna långt! Då var det roligt :) Det märks redan nu att hon är tävlingsinriktad. Får hon inte iväg bollen eller puttar den i hål, blir hon arg och ger upp!

Idag har jag och Signe vart hos mormor och morfar medan Per har spelat golf, hela dagen. Jag inleder min semester imorgon, fem veckor blir jag borta! Och en av de allra skönaste känslorna med det är att man just kan ta sig massa slappdagar, för det kommer fler dagar som man kan spendera med att städa och plocka undan. Hade det vart en arbetsvecka som stundade hade vi behövt vart inne och städat idag, men inte nu! Hela veckan är full med lediga dagar att spendera tillsammans med dammsugaren.

Någon dag ska ni få se bilder från midsommarfirandet i Segersta också. Men det är en hel drös med bilder att gå igenom, så håll er till tåls.

Jag bjuder på två med Signe och morfar så länge.

Här är Signe med sin söta kusin Mikaela.

Hej alla! Längesen sist... Vi har det bara fint!

Så, vart ska vi börja. Ultraljudet förmodar jag att ni vill läsa nåt om? Under veckan som har gått har vi inte startat datorn en enda gång tror jag. Så kan det bli. Det är så jädra seg att starta upp så man tycker inte att det är värt det. Jag vågar inte ens gå och in och kolla hur min bloggkoll ser ut...

Jo, ultraljudet. Först och främst hade jag stora förhoppningar om att kunna lägga till en kategori här i bloggen döpt till lillasyster eller lillebror. Det kan jag inte... Hon kunde inte se könet. Påstod hon. Hur kan det komma sig att alla andra får veta? Ja, det känns faktiskt så. Vi skulle ju egentligen till Gävle men som ni vet blev det Hudik. Alla som har åkt till Gävle (som jag vet iaf) har fått reda på könet på barnet. Jag förstod att vi med vår otur inte skulle få veta. Varför vi vill veta? Jag vill veta av praktiska skäl. Vi har redan ett barn och när nästa kommer vill jag kunna vara så förberedd det bara går. Jag vill att vi har gjort klart bebisens rum, jag vill kunna ta ner Signes kläder och tvätta upp dem om det blir en tjej. Nu menar jag såklart klänningar och sånt, andra grejer kan ju en pojke ha också. Jaja, enbart av praktiska skäl alltså. Sån är jag helt enkelt. Hade jag kunnat hade jag spikat en dag och ett klockslag som bebisen skulle födas på.

Det viktigaste är ju alltid såklart att bebisen mår bra, och det gjorde den. "Så vitt jag kan se just nu". Typ så sa hon. Var det hennes första ultraljud eller? Nåja. Allt verkade superbra och vår lilla krabat rörde sig vilt där inne. Efter att jag hade sett att ryggraden såg fin ut stirrade jag ungefär enbart mellan benen på bebisen. Jag tror nog ändå på en tjej. Tror jag. Kanske. Jag känns som en tjejmamma.

Vi har en ultraljudsbild uppsatt på kylskåpet och Signe pekar på den dagligen och säger att det är vår bebis. Sötis, det kommer att bli så bra med ett syskon!


Lördagen var inte lika uppåt. Jag var på Linneas begravning. Det var otroligt jobbigt, men samtidigt väldigt fint. En av solisterna sjöng den lugna versionen av Carolas Evighet, och det är liksom "vår" låt med henne. Alla singstarkvällar med innebandylaget, resor på melodifestivalen... Då blev det oerhört jobbigt. Vi hade satt fast innebandybollar på våra rosor. Jag hade satt fast min rosa boll som jag hade på mitt innebandyfodral. Linnea tyckte också om rosa. 
När tjejerna från laget gick upp till kistan la vi hennes matchtröja ovanpå och sedan våra rosor. Det var så ofattbart, så overkligt, fastän vi stod där mitt upp i allt.
Jag var helt slut efteråt. Tom. Ihålig. Utmattad.


Per spelade golf i helgen. De hade seriespel på hemmaplan så vi var där och kikade lite. En snabbvisit hem till llilla kusin Mikaela hann vi också med. Signe tycker verkligen om små bebisar! Mikaela var hur glad som helst och följde Signe fascinerat med blicken.


Idag jobbade jag min sista dag inför semestern. Det känns riktigt, riktigt bra! Jag, mamma och Pers föräldrar åkte till förskolan där det var midsommarfirande idag. Så jag slutade redan klockan 13. Det var mysigt!
När vi kom hem hoppade vi studsmatta och jag kände mig så lycklig över att få tillbringa så mycket tid med Signe framöver. Det ska bli hur mysigt som helst! Fem veckor är vi lediga, både jag och Per. Signe är ledig ytterligare två. Det jobbiga är att det kommer att gå så fort. Men det ska jag inte tänka på nu. Fem veckor!

Imorgon är det midsommarafton och vi firar traditionsenligt i Segersta. Det här året ska vi vara med från förmiddagen och alltså på midsommarfirandet runt stången. Det har vi skippat tidigare år och kommit efter att Signe har sovit. Men nu tar vi det som det kommer. Hon kan ju hålla ut lite längre nu för tiden. Vissa dagar sover hon inte alls, men då tryter tålamodet innan det är färdigt. Vi har bestämt oss för att sova kvar, det känns skönt att kunna lägga Signe för kvällen och slippa dra upp henne för hemfärd senare.

Vilken jobbig eftermiddag det blev på jobbet idag. En barnmorska ringer ifrån Hudiksvalls ultraljudsmottagning och säger att vi behöver flytta tiden på måndag för en har blivit sjuk. Ehhh? Hudik? Vi ska göra ultraljud i Gävle säger jag. Suck! Jag har verkligen världens virrigaste barnmorska. Jag pratade om det redan när vi gick hos henne med Signe. Jag har inte så mycket för sega, sävliga och virriga människor när det kommer till att de ska ha koll över mig (nej, jag föredrar helt enkelt kvicktänkta, raka och rappa personer lite mer) så jag tänkte redan då att "nästa gång vi får barn, då vill jag ha en annan barnmorska". Men va fasen, klart kvinnan ska ha en chans till. Hon är ju lite gullig ändå. Ibland. Och som andraföderska får man ju automatiskt sin förra BM om man inte säger till. Jag sa inte till.

Nu hade hon alltså lyckats boka in oss på ultraljud i Hudiksvall istället för Gävle. Kanske inte hela världen, men för en hormonstinn gravid kvinna blev det fasen så mycket krångligare! Och det värsta är ju att om de inte har ringt för att vi var tvugna att byta tid hade vi ovetandes åkt till Gävle på måndag. Kul. Jävligt kul, hade det vart.

Jag ringde och pratade med vår BM och hon skulle försöka få tag i en tid i Gävle. Det gick såklart inte. Absolut inte. Helt fullt, kunde omöjligt knöka in ett par till. Jag menar, vi ska bara dit för att få bekräftat att vårt barn mår bra, att det växer som det ska och att allt ser fint ut. Det kan vi väl lika gärna vänta på till AUGUSTI?!?! Typ. Hon ursäktade sig lite lätt och sa att det är sånt som kan hända. Det är inte alls sånt som händer! Det ska väl fasen inte hända? Hur svårt ska det kunna vara att välja GÄVLE istället för HUDIKSVALL? På alla andra ställen hade hon skrivit att vi skulle ha ultraljudet i Gävle, så tokigt det kan bli...

Jag ringde tillbaka till hon i Hudik. Då fanns det bara tid på torsdag nästa vecka. Suck. Jag vill inte vänta massa fler dagar. Ni vet ju hur man längtar till den här ultraljudsundersökningen med skräckblandad förtjusning? Jag bokar iaf tiden, vi har ju inget val. Det är fullt överallt. Även i Hudik. Egentligen.
Två sekunder efter att jag har lagt på börjar jag nästan gråta när jag inser att Per är borta på torsdag nästa vecka! Panik! Ringer upp igen och försöker kolla om ingen av de hon nyss har ringt som har fått en tid på tisdagen eller onsdagen kan tänka sig att byta med oss. Hon säger att i Gävle hade de gett oss en tid, och hade den inte passat hade det vart kört, men i Hudik, där är det andra bullar minsann. Humanitet ni vet.

Jag slänger in lite lätt att det väl knappast finns någon tid den här veckan. Hon konstaterar att det finns en tid som egentligen är till för överburenhet, fredag 9,30. Den fick vi! Skönt! Även om allt bara blev jobbigt. Man vill inte göra sitt ultraljud senare än vad som är sagt. Man vill faktiskt inte det. Nu får vi helt plötsligt göra den före helgen!

Vi ska få en liten bebis! Nu har jag burit på det här länge nog, så det är väl läge att låta bloggbesökarna ta del av det :)

Först trodde jag att vid andra barnet så berättar man nog direkt för omgivningen, jag menar, vi har ju gjort det förrut. Det känns på något sätt inte riktigt lika speciellt. Missförstå mig inte nu, det är såklart helt fantastiskt, men det känns annorlunda. Vi har ju vart med om det förrut. Men så blev det inte alls. Vi berättade det först i vecka 11 för våra föräldrar. Man har fullt sjå med allt i vardagen att det liksom inte känns så nödvändigt att berätta.
Två arbetskompisar, som jag tränade med, berättade jag för tidigt. Plus att jag träffade hela familjen Thyren på MVC när jag var där före inskrivningen till och med. Typiskt. Men sen väntade vi. Som med bloggen. Jag har ju kunnat berätta det här för flera veckor sedan, men det har bara inte blivit av. Nu har jag börjat klä mig på jobbet så att magen syns, så flera har faktiskt vågat fråga om jag är gravid.

Signe fick ha den här tröjan när vi berättade för våra föräldrar. Hon är jättestolt och så himla söt, kramar och pussar på magen. Hon har också en bebis i sin mage, såklart.

För att jag ska kunna vara med och spela lag-sm i sommar, golfen ni vet, fick vi satsa på en vinterbebis. Så  i slutet av november är det dags. Vi går in i vecka 18 på torsdag, det har gått nå otroligt fort! Så nu kanske ni förstår min brist på ork för bloggen, jag är helt enkelt så jäkla trött!  

Något mer som är väldigt annorlunda den här gången, förutom att vi redan har ett barn som gör att man inte riktigt kan sova så länge man önskar, är att man inte läser något. Iaf inte jag. Förra gången läste jag som en galning, skickade efter en overall i vecka 14 och surfade runt på vagnsidor i vecka 7. Nu är det ingenting. Man hinner ju inte! Det känns skönt att få barn nummer två, för jag förmodar att den känslan man har nu, att man tar det lite som det kommer hänger med när lillfisen är född. Man har gjort det en gång, mycket går på rutin och man är mycket lugnare i allt man gör.

Vi längtar!

Här kommer ni få en riktig bildkavalkad! Jag fotar mycket men har inte haft någon ork eller lust till att blogga och fixa med bilder på kvällarna. Jag lägger inte upp en bild på bloggen innan den har genomgått photoshop, så då tar det en liten tid.

Här kommer iaf en summering på vad vi pysslat med hittills i juni.

Sista stoppet fick bli Gröna Lund. Signe skulle få åka lite karuseller. Det finns en bild med som fortfarande ger mig en ångestklump i magen. Fånigt kanske, men jag tyckte så otroligt synd om vår lilla tjej. Hon skulle få åka sin första karusell och när tåget ska starta säger karusellvakten att Signe inte får ta med sig Bert. Han betyder allt för henne. Jag förstod direkt att det skulle bli katastrof, hon hade inte sovit något på hela dagen och hon hade tydligt gjort klart att hon och Bert skulle få åka karusell. Den där räven är helt enkelt hennes bebis.

Det slutade så klart i mängder av tårar. Det tog rejält med tid för henne att repa sig, självklart spelade det in att hon var dödstrött och hade kämpat på hela dagen, men usch sånt agg jag kände för den där barnlöse (han kan helt enkelt inte haft egna barn) killen. Jag blev rätt irriterad på Per med som hade kunnat föreslagit att Bert hade kunnat fått resa i hans jacka eller innanför jackan för den delen. Kepsar och mössor fick inte heller vara på, men de fick man minsann hålla i... Usch!

Det gick som tur var över till slut och Bert fick åka följande två karuseller, så det var ju tur. Men jag mår fortfarande dåligt av att se henne så förtvivlad. Ja, kika själva.

Efter Junibacken promenerade vi till Skansen, Signe var nära att somna flera gånger, men man kan ju missa nåt tokhäftigt så hon höll sig vaken. På Skansen var nog de små apbebisarna roligast att titta på. Hon tyckte att de var väldigt gulliga.

Vi började förmiddagen, lördagen för två veckor sedan, på Junibacken. Signe tyckte det var roligt att se alla figurer som hon kände igen. Vi åkte ett jättemysigt Sagotåg, som verkligen var hur snyggt gjort som helst med massa sagor ur Astrid Lindgrens böcker. Signe tyckte det var väldigt fascinerande och satt snällt de drygt 10 minuter som resan pågick. Vi fick till och med flyga i vår tågvagn, över hustaken på Söder där världens bästa Karlsson bor!

Här kommer lite bilder från Junibacken.

Förra helgen var ju vi till Stockholm, och det är väl kanske mer en regel än ett undantag att jag bloggar om det minst en vecka i efterhand, nu för tiden...

För att det inte ska bli så mycket bilder på en och samma gång kommer jag att dela upp det lite, därför kommer kanske inte allt in ikväll. Vi får se helt enkelt :)

Vi åkte bil ner på fredageftermiddag och kom till vårt hotell i Älvsjö på kvällskvisten. Signe tyckte att det var spännande och de hade ett stort lekrum som hon blev förtjust i. Hon fick ta en kvällsdusch tillsammans med mig innan det var dags att sova.

Hon sov bara 9 timmar den natten, p g a att hon somnade så sent, så vi trodde verkligen att hon skulle behöva sova middag på lördagen. Men hon körde på hela dagen! Hon låg och vilade i vagnen vid några tillfällen, men hon var så intresserad av allt runt omkring så jag tror inte att hon vågade somna, för risk att missa något.

Vi åkte pendeltåg in till stan efter frukosten. Det var roligt, tyckte Signe! "Tåget kan prata, mamma!" utbrast Signe när man information om nästa station. Hon pratade på väldigt mycket om allt som var roligt med tåg och medresenärena flinade glatt åt henne. "Det är kul att åka tåg!" konstaterade hon lyckligt. Vi hade med andra ord kunnat tillbringa hela helgen till att åka tåg och buss, hon hade vart supernöjd.

Vi köpte ett varsin Stockholmskortet, jag och Per för 395:- styck. Det gäller i 24 timmar och man åker fritt inom SL trafiken, samt att det var fria inträden till alla de tre ställen som vi planerade att hinna besöka. Det var kanonbra! Slippa krångla med biljetter och annat trassel, bara visa upp kortet!

Vi började dagen på Junibacken, sedan efter lunch drog vi till Skansen och avslutningsvis blev det en sväng på Gröna Lund. Hade vi inte haft Stockholmskortet hade vi förmodligen skippat Grönan, men nu var ju allt betalt och klart redan.

Efter den dagen var vi slut alla tre. Vi avslutade med en middag på en restaurang i närheten av centralen, allt för att göra det så lämpligt som möjligt inför hemfärden till hotellet. Signe blev bajsnödig efter middagen och hon bajsar antingen på toalett med en liten ring på (sån man kan lägga under den vanliga) eller på potta där små ringar inte finns. På restaurangen fanns inte så mycket annat än en vanlig toaring att välja på. Hon tvekade bara en väldigt kort stund, sedan fick det gå an. Vårt andra problem är att hon gärna vill att man läser en bok när hon bajsar. I och med att hon var tvungen att luta sig lite mot mig för att inte falla ner så blev det svårt. Men jag hittade på en saga och hon var väldigt bajsnödig, så hon förstod nog att det inte var läge att börja backa :)

Det gick bra iaf och Signe charmade personalen, såklart!

Vi avslutade kvällen med att ta pendeln hem för att sedan hoppa in i bilen till Pers kusin med familj som bor alldeles i närheten. Signe somnade såklart som en stock i bilen, bilar är hon van att åka och då var det inte spännande längre. Hon vaknade dock när jag klädde av henne på deras säng, sedan kom hon igång en stund igen.

Både jag och Per var väldigt imponerad över hur hon hade hållt humöret uppe hela dagen, trots att hon måste vart helt färdig! Hon gnällade bara till någon gång, förutom då Bert inte fick åka karusell på Grönan. Då bröt hon ihop och mitt hjärta gick i tusen bitar. Men mer om det i inlägget om Grönan. Som förmodligen kommer tidigast imorgon, känns det som.

På söndagen åkte vi hemåt efter att vi hade fått i oss frukost. Vi stannde till på Stadium i Barkarby och Signe fick åka rulltrappa. Ytterligare en häftig sak som vi ifrån landet inte är vana!