Frida & Familjen

I förrgår var vi i stugan som vi har i Undersvik. Johan och Sara skulle sova över där så jag och Per åkte dit på kvällen för att fiska lite. Det var flera år sedan jag fiskade och lika för Per. Johan är den enda som verkligen har fiske erfarenhet vilket märktes på sjön.
Han och Per hade kastspön och jag och Sara hade pimpelspön. Och på pimpelspöna så måste man ha mask. Johan fick sätta på vår mask.
Vi hittade ett fantastiskt ställe där det vakade som attans och vi drog fisk som aldrig förr. Johan hade fullt sjå med att bryta nacken av fiskarna och sätta på ny mask åt mig och Sara så han hann knappt fiska! Jag vill förtydliga att även Per lät Johan ta av fisken från kroken...

Vid ett tillfälle frågade jag vad Per gjorde, då svarade han att han väntade på sin tur! Han satt med en fisk som dinglade vid båten men eftersom Johan hjälpte Sara att få av fisken så fick Per vänta... Sara och jag gjorde iaf något försök på slutet att sätta på masken själv, men jag hade inte riktigt rätt sätt så det gick inge bra.

Sara fick den största abborren. Den var 46 cm och måste ha vägt över ett kilo! Så det var en riktig bjässe! Jag och Per fick två som var drygt 40 cm, så de var också stor. Eftersom Johan knappt hann fiska så fick han inte någon så stor... Otur! Jag hade en riktigt stor på men det slutade med att han bet av min lina och försvann med både mask och krok. Då fick Johan sätta sig och knyta på en ny större variant, som strax därpå fastnade i botten och så fick han börja trilskas med ett metspö som jag skulle ha istället. Haha. Stackarn. Men han var glad för att vi fick massa fisk iaf.

Imorgon bär det av till Östersund. Seriespel igen. Så ni som har svårt att välja om ni ska på brännbollsyran eller Bollnäsfestivalen - ni får iaf gå på nåt av det! Vi kommer hem på lördagkväll så vi hinner förhoppningsvis med att gå ut, kanske kan bli långnäs!

På måndag börjar verkligheten igen. Jävligt skoj ska det blir... eller inte! Jobbfan.

Jag är en dålig sommarbloggare. Och det kommer jag att fortsätta vara. När man spelar golf har man inte tid att blogga massa. Min första semestervecka är över och jag har precis inlett min andra. Skönt, men ändå jobbigt att den första redan är väck.

I helgen har vi spelat seriespel i Leksand. Ni som har tidningen Ljusnan har säkert redan läst att jag hade en svart dag. Och det kan man väl lugnt säga. Jag klarade ändå den fruktansvärda smärtgränsen 90 slag. Men jag vill helst inte ta in i beräkningen att detta var en bana med par 70... Tur att Isabelle storspelade, eftersom ingen hade räknat med det så fick vi en bra totalscore trots mina dystra siffror. Slog kanonslag på rangen och de första hålen sen missade jag nåt slag och då kom stora skälvan och helt plötsligt vågade jag inte slå till bollen. Jävla golfgips!

Vi ligger i alla fall tvåa efter första omgången vilket är riktigt bra gjort! Vi är väldigt nöjda, vi spelar ändå i division 1. Nog för att det med största sannolikhet är den sämsta div 1, men ändå. Men tanke på att det är norra sverige vi pratar om så är våra förutsättningar inte lika som för skånes spelare tex.

Idag har jag och Per vart och spelat minigolf. Vi cyklade ner på stan och lämnade tillbaka en film vi hyrde igår och så käkade vi lunch på strandrestaurangen. Dåren i kassan gav mig massa utskrifter på menyn. När det är lunchitd är det tydligen inte många som ber om en meny, så han trodde att jag skulle ta med hem för att läsa. Så när jag till slut bad om den i läder (som jag vet att de har) kom han med den och sa att jag måste lämna tillbaka den. Ja, men vi ska ju äta här så jag tänker inte ta med den nånstans förklarade jag. Då sa han att han trodde att jag ville ha med den hem! Ja jäklar...
Sen spelade vi minigolf! Jag har aldrig vart bra på minigolf, är faktiskt en riktig sopa. Utom idag! Jag ledde med 2 slag mot Per inför sista hålet. Som var enkelt. För familjefridens skull såg jag till att drulla lite så att vi delade på 40 slag istället för att jag skulle vinna... eller så klarade jag inte pressen. Jag vet inte.

Jag har snart läst ut Stieg Larssons sista bok nu! Chefen hade rätt, sista halvan är grym. Man vill inte sluta läsa. Men de hade kunnat skippa 20 sidor som säpo där efter 100 sidor... det gjorde att jag tappade stinget en aning.

Imorgon har jag och Per vart tillsammans i fem år. F E M år på raken! Shit vad tiden går fort. Mitt rekord i antal år passerade vi för två år sedan och nu har vi även passerat Pers så detta bådar gott inför framtiden!