Frida & Familjen

Jag vaknade av att Per kom och väckte mig i lördagsmorgon strax före 9.30. Som vanligt på helgerna. Kände lite molande värk i magen, men det brukar jag ju göra på morgonen, och det släpper efter att jag har vart och kissat. Men det gjorde det inte. Började få återkommande molvärk istället med några minuters mellanrum, och sa till Per att jag nog hade haft molande värk under natten också. Jag visste inte säkert om jag bara hade drömt, men det kändes som att jag hade vaknat till titt som tätt för att sedan somna om direkt.
När det onda i magen kom i intervaller ringde jag till Helene för att fråga henne om det verkligen var så för henne också eller om det hade gjort ont hela tiden innan värkarna kom igång. För inte hade jag väl värkar redan? Klockan var då vid kvart över 10, halv 11. Nä, hon trodde nog att det var på gång litegrann iaf eftersom jag hade gått över och att det kanske skulle komma igång ordentligt till natten eller på söndagen... Under tiden värkarna kom så låg jag i soffan och andades för att försöka slappna av. Och det gick jättebra! Tyckte dock att det var väldigt tätt mellan det som skulle visa sig vara riktiga värkar. När klockan var vid halv elva sa jag till Per som tänkte åka och spela innebandymatch att det kändes som att det skulle kunna vara något på G. Han frågade om jag fejkade bara för att han inte skulle åka! Haha För han tyckte inte att det såg ut som att jag hade så ont...

Helene ringde tillbaka vid 11 och frågade om det hade tilltagit något, mjo kanske. Hon hade kommit på att det jobbar en barnmorska i Bollnäs även på helgerna fram till 14, och att jag kunde ju ringa dit. Det hade jag inte haft en tanke på ens! Så jag gjorde frukost och lutade mig mot spisen och andades när det kom en värk.

Vid halv 12 ringde jag MVC och det visade sig vara vår Barnmorska som jobbade. Hon frågade om jag visste hur lång tid det var mellan värkarna. Och jag hade ju faktiskt klockat den senaste. Hon frågade om de kom med 10 minuters mellanrum... Hmm, nä verkligen inte. Sista värken höll i sig i 40 sek och från den började till nästa värk var det 4 minuter. Hon sa att vi kunde komma in.

Jag hoppade in i duschen och passade på att raka benen, tänkte att det kanske kan vara dags snart ändå om vi har tur. Per packade klart det sista i väskan, men vi lämnade alla saker hemma. Inte skulle vi väl vara tvugna att åka till Gävle nu på förmiddagen, så ont gjorde det ju faktiskt inte.

Väl inne i Bollnäs kollade vi värkarna på CTG:n. De kändes under bilresan att de kanske hade tilltagit lite i styrka. Enligt CTG:n så hade jag tre minuter mellan värkarna och de höll i sig i en minut ungefär. Jag hoppades på att jag skulle ha öppnat mig lite så att vi fick ett kvitto på att det verkligen var på gång. Snacka om naiv! Barnmorskan meddelade att jag redan var öppen 4 cm och att jag hade gjort ett jättebra arbete. Tydligen! Jag och Per flinade och frågade om vi kanske skulle åka till Gävle då. Så vi ringde våra föräldrar och meddelade att vi var på väg till förlossningen och hur morgonen hade sett ut.

Vi åkte hem och hämtade våra saker, Per stressade mer än mig. Jag sa att vi måste filma med filmkameran innan vi åkte, för det hade vi ju bestämt innan! Per tyckte det inte var så nödvändigt men jag sa att det inte kan vara så pass bråttom. Så vi filmade en snabbis och sedan bar det av.
Värkarna i bilen var helt okej, men de hade börjat göra lite ondare. Fortfarande gick det hur bra som helst att andas och slappna av. För jag visste ju att det handlade om en minut och sedan var jag hur pigg som helst däremellan.
Resan till förlossningen tog 45 minuter ungefär, jag tyckte att det hade gått snabbt. Per tyckte det hade vart en lång resa :)
Jag måste flika in och säga att jag kände mig verkligen coollugn! Trodde innan att jag skulle bli så nervös att jag skulle skita på mig när det hela väl skulle sätta igång. Men inte då!
Per var fortfarande lite stressad när vi skulle parkera. Var inne på förlossningen vid strax före 14. De la mig med CTG i 20 min och sedan kontrollerade de hur mycket öppen jag var. 5 cm och då kanske klockan var runt halv tre.
Vi fick gå in till ett förlossningsrum och lämna våra saker och sedan fick jag bada. Sköterskan sa att jag redan hade kommit långt på vägen och att jag slappande av jättebra, så badet skulle nog vara kanon. Och gud så skönt det var! Gick jättebra att vagga försiktigt som en säl när värkarna kom. Efter en tjugo minuter eller en halvtimme i badet kom barnmorskan och kollade hjärtljuden på bebisen, då kände jag något som strilade ut i vattnet. Sa dock inget, men värken som kom direkt därpå var mycket starkare än de andra! Jag sa till barnmorskan att den gjorde mycket ondare än de tidigare. Sa till Per att jag trodde att vattnet kanske hade gått, men att jag inte visste säkert. Efter nästa värk blev jag tvungen att gå upp, då gjorde det för ont! Per hjälpte att torka av mig, men nästa värk kom så snabbt inpå att jag var tvungen att sätta mig. Gick direkt efter på toa och kissade och även där kom en värk. Tänkte att det var väldigt tätt! Kom in till Per igen och sa att jag hade fått ytterligare en värk, och precis i det skedet kom det en till!

Vi gick in till förlossningssalen istället. Kanske klockan var närmare 15.30 nu. Jag minns inte riktigt. Och jag frågade om jag kunde få något mot värkarna som nu gjorde ont och kom tätt! Sköterskan undrade om jag ville testa lustgas vilket jag gjorde. Tyckte att den inte hjälpte så mycket, blev snurrig och tyckte att det gjorde ont mest hela tiden, vilket resulterade i att jag använde lustgasen även när jag inte hade någon värk. Minns att jag sa till Per "den där värken tog jag bra, den kändes ingenting". Fem sekunder senare känner jag att den verkliga värken kom. Ajdå.
Per sitter bredvid och säger åt mig att andas försiktigt mellan värkarna också så att jag blir lugn.
Nu har jag ingen tidsuppfattning längre, men jag vet att barnmorskan var in och kollade hur pass mycket öppen jag var eftersom jag sa att jag hade så ont. Barnmorskan säger att hon förstår att jag har ont för jag är redan öppen 8 cm! Jag frågade om vi inte kan ta någon ryggmärgsbedövning! Jo det kan vi, men det är inte säkert att vi hinner det nu blir svaret. Hon skulle komma tillbaka om 10 minuter och kolla hur läget såg ut då. Antar att de tyckte att förloppet hade gått så fort och att de ville se om det skulle fortsätta i den takten innan vi satte in någon annan bedövning. Per säger till mig att det är nu det brukar göra som ondast, den sista biten kvar bara. Han påtalar ofta till mig att vi snart har våran fis här vilket resulterar i att jag gång på gång hulkar fram lite tårar av lycka och inser att så är det faktiskt! De där 10 minutrarna hinner inte gå, jag pekar mot signalknapen under en värk och Per ringer på barnmorskan. Eftersom det var massa andra barn som skulle födas just då, dyker det in en annan tjej som höjer lustgasen till max. Samtidigt kommer vår barnmorska Åsa in igen och kontrollerar hur värkarbetet går. Då var det bara en halv cm kvar innan jag är helt öppen så där rök ryggmärgsbedövningen!
Jag hade packat ner dextrosol, godis och energidryck i väskan! Per påminde mig om energidrickan i ett tidigare skede så att jag åtminstonde fick i mig den. Resten hanns inte med.
Det jag kommer ihåg av resten är att jag känner att värkarna blir mer tryckande neråt, Åsa säger att jag får krysta och instruerar mig i hur. Att jag ska försöka hålla kraften inom mig och inte skrika. Jag försöker fokusera på det, går sådär halvbra. Lyckas ibland. Ojar mig, stönar och gråter om vartannat. Skriker lite grann. 
Tydligen så kommer inte bebisen ner genom bäckenet så bra så in kommer en AT läkare. Per ser att de blir lite stirriga och märker att hjärtljudet går ner. Fram åker en sugklocka! Ingen förklarar för Per vad som egentligen händer, men alla vet att när hjärtljuden går ner så är det inget positivt. Han känner sig svimfärdig och de drar fram en fotölj. Sköterskan skämtar om att ta ett kort på honom, jag flinar och tycker att vi ska göra det. Jag säger att att ser alldeles gul ut och ber honom att inte svimma!
När klockan, som var av plast, sattes in gjorde det så ont att jag höll på att avlida. Det kändes som den värsta smärtan dittills! Och spraybedövningen innan var heller ingen höjdare. Brinnande underliv är liksom inte så kul... Vet inte hur länge de höll på med klockan men vi har gissat på att jag hade krystvärkar i kanske 40 minuter uppskattingsvis. Det visar sig väl när jag får se förlossningsjournalen.
När Per har återfått fattningen sitter han och påminner mig mellan värkar om det lilla livet som snart är här och hur duktig jag är och att det inte är många värkar kvar. Det gjorde att jag hittade mer kraft och fokuserade på hur jag skulle krysta.
Jag kommer ihåg när de börjar knäppa upp min skjorta att jag tänkte att det måste vara nära. Att de öppnar för att lägga våran bebis på min mage! Det kändes så ofattbart!
Det känns helt overkligt när barnmorskan säger att det är en värk kvar bara, och Per upprepar det. En värk kvar! Shit vad fort allt har gått!
Ut kommer lilla Signe, 17:09! Som en säl med hela kroppen på en gång! Lyckan är total! Nu är vi en familj. Jag, Per och vår dotter Signe. Fortfarande smått overkligt. Overkligt men så himla underbart!

LYCKA! Signe är 1 timme och 10 minuter gammal!