Frida & Familjen

Jag och Per hade tid för ultraljud i Gävle 8,30. Jag var helt säker på att vi skulle få åka hem igen samma dag så jag lämnade energidrycken hemma... Jag hade packat allt annat (förutom hårborste och mobilladdare som vi glömde) men struntade i den då den iaf inte skulle bli använd. Signe sa till Per att han inte fick glömma bilbarnstolen, utifallatt. Hon måste ha hört oss tala när vi plockade ihop sakerna :)

Vi sa hej då till henne och jag sa att vi förmodligen skulle vara tillbaka några timmar senare, tanken var ju att Per skulle till jobbet efter ultraljudet.

Väl på plats såg allt så bra ut. Det fanns bra med fostervatten och bebisen mådde bra i magen. Sköterskan vid ultraljudet var väldigt ödmjuk och gullig. Hon frågade om vi ville träffa en läkare eftersom vi hade åkt så långt, när jag berättade att jag hade vart öppen 3 cm vid undersökningen för en vecka sedan.

En barnmorska kom och kände på mig. Jag var fortfarande öppen 3 cm, inget mer hade hänt alltså och det var nästan 3 cm kvar av livmodertappen, även om den var mjuk. De kopplade på en CTG medan hon gick och talade med en läkare om de tyckte att jag skulle sättas igång. De verkade tänka på att vi hade 10 mil enkel resa och på det rådande väglaget, men läkaren sa nej. Hade livmodertappen varit helt utplånad hade jag blivit igångsatt, men det finns för stora risker att sätta igång en förlossning när kroppen inte själv är redo att förlösa barnet.

Barnmorskan gjorde iaf en hinnsvepning, hon drog lite i kanterna och bad oss stanna kvar i Gävle några timmar och återkomma för en undersökning innan vi åkte hem, även om jag inte skulle känna något. Det skulle kunna komma igång efter att hon hade varit där och irriterat lite.
Vi lämnade förlossningen vid 9,30 och åkte till Gävle Södra för att gå på Biltema. Vi hann knappt in förrän jag fick min första värk. Sedan kom de tillbaka med fem minuters intervaller för att ett tag senare vara nere på tre. Då förstod jag att det faktiskt var på gång! Det hade satt igång och vi skulle inte behöva åka hem!

Värkarna började göra lite ont och jag var tvungen att stanna till och koncentrera mig på andningen när vi var inne på affärerna. Vi fixade lite julklappar till Signe och sedan åkte vi till Max för att äta. Vi var ju tvungen att få i oss mat när vi hade en stundande förlossning! Det var lite roligt att Per frågade om vi skulle hinna att äta, vi hade bara några minuters bilfärd till förlossningen mot för vad som kunnat vara en timme :)
Vi var båda iaf väldigt nöjda med att slippa åka de 10 milen från Bollnäs med mig mitt i ett värkarbete. Kändes lite mer behagligt att ha 5 minuter i bilen. 

Jag skickade lite sms till familj och vänner och vi ringde våra föräldrar och förklarade att vi faktiskt skulle få föda barn nu!

Vi var tillbaka på förlossningen kl 13 och vi fick ett förlossningsrum direkt. Det var ingen rusning på avdelningen om man säger så.

Jag får ligga med CTG i 20 minuter och sedan får jag bada, då jag tyckte det hjälpte väldigt bra med Signe. Det var skönt att ligga i det varma vattnet och till skillnad mot för förra gången var det här vattnet så hett att jag knappt kom i först. När jag skulle bada vid förra förlossningen fick vi börja med att tappa ur massa vatten för att fylla på med varmvatten. 

Jag badade länge och gungade som en säl när värkarna kom. Det var en barnmorskestundent med på förlossningen och hon kom in för att lyssna på hjärtljuden tillsammans med barnmorskan, när jag låg i badet. Jag fick hålla upp magen under en värk så att de skulle kunna lyssna, men hon lyckades inte hitta hjärtat så till slut fick den "riktiga" barnmorskan ta över. Hon hittade det direkt. Två gånger till under badet kom studenten in själv, men jag tror inte riktigt hon lyckades någon av gångerna...

Efter 1,5 timme kliver jag upp ur badet. Då är klockan 15,15 och värkarna har tilltagit i både styrka och täthet. Jag kör på lustgas även den här gången, men det känns som att det går bättre än under Signes förlossning. Per har stenkoll på vad CTG-apparaten visar och säger till direkt när siffrorna börjar gå upp. Det känns jättebra och lustgasen fungerar helt okej även om smärtan inte försvinner. Den ska ju kapa topparna och det gjorde den nog.

Barnmorskestundenten är inne på vårt rum själv utan barnmorskan och ska sätta dropp i min hand. Det går sådär för henne. Hon pratar om mina fina blodkärl medan jag drar lustgas som en galning. Hon kör rakt igenom blodkärlet på handen och lika så i armvecket. Hon säger något om att det där säkert gjorde ont. Jo visst, det var ju inte så skönt såklart men jag är snart påväg att föda ut ett barn. Den smärtan tar över rätt mycket mer än ett eller ett par felstick.

Fortfarande har ingen kollat hur öppen jag är. Jag tycker att det är konsigt eftersom de har läst min förlossningsjournal från förra gången och just efter badet öppnades jag väldigt fort. Till slut kommer barnmorskan och sätter nålen i min högra hand utan problem. Hon säger att jag just hade en väldigt lång och jobbig värk och frågar om de är så hela tiden. JA! Jag har berättat för studenten att jag inte tycker att värken riktigt klingar av, det trycker och gör lite ont hela tiden.

Jag behöver kissa och när jag och Per är på toaletten börjar jag gråta. Det gör ont och jag har svårt att slappna av och kissa för det känns väldigt mycket nedåt.

Väl tillbaka bestämmer de sig snart för att kolla hur pass öppen jag är. Först barnmorskan sedan studenten. Och ser man på, 15,45 när de känner efter är jag öppen 10 cm! Jag funderar för mig själv hur länge jag har vart det och är glad att jag inte födde på toaletten.

Mitt vatten hade inte gått så de tog hål på hinnorna och i samma veva så känns trycket helt plötsligt sjukt mycket! Under Signes förlossning var jag så påverkad av lustgasen så jag kom inte ens ihåg hur det där trycket kändes. Jag kom inte ihåg det ens dagen efter.
Men NU, nu vet jag.
Jag ojar mig något om att det trycker så mycket nedåt och att jag behöver krysta. Jag har ont mot svanken och jag får lägga mig på sidan med ett ben upp istället för den "vanliga" ställningen som jag födde Signe i. Jag frågar om jag får krysta och barnmorskan är lugn och säger väldigt behagligt att jag kan ta bort lustgasen och krysta i nästa värk.

Jag krystar och huvudet kommer ut. Sen är värken slut och jag får inte krysta mer! Jag håller på att dö och det gör fruktansvärt ont när huvudet är ute. Det känns som att de står och håller emot och barnmorskan ber mig andas väldigt fort och invänta nästa värk. Det var nästan omöjligt. Kroppen vill bara fortsätta att krysta och jag kände att i nästan värk måste hon ut! Och ut kom hon! Signe drogs ju med sugklocka och då kom hela kroppen samtidigt, så smärtan med huvudet ute och kroppen inne var en ny upplevelse. En rejält smärtsam sådan! MEN så skönt det var när hon kom ut! Hon skrek i samband med att hon flög ut kändes det som. Det var ljuvligt att höra!
Jag läste i förlossningsjournalen att hon hade haft "navelsträngen ett varv relativt hårt runt halsen". Skönt att det inte påverkade henne något.

16.06 är Nora född och den sjuka känslan av att gråta, oja sig och skratta samtidigt är häftig! Det var underbart att se Pers tårade ögon över att vår andra dotter var född!