Frida & Familjen

Nu ni! Imorse bestämde vi oss för att lämna Signes nappar till nappbjörnen på Barnens Hus. Jag tycker att hon suger mer och mer frenetiskt på nappen och jag har verkligen blivit less på sugljudet. Så när hela familjen låg och söndagsmyste i sängen imorse pratade jag och Per om det och vi har pratat med Signe om nappbjörnen tidigare. Hon sa att hon ville lämna dom idag så då körde vi på det. Per är ju arbetslös nu och det känns lägligt att ta fighten när vi båda är hemma. Samt att hon igår när vi åkte till Kilafors för att bada godkände att vi lämnade dom hemma.

Vi pratade om att hon skulle lämna napparna till tomten från sommaren ungefär, och trots att vi hade förberett och pratat så mycket om det så blev det tvärstopp när julen närmade sig. Så därför testade vi en annan metod nu. Vi bestämde det rakt av utan massa förberedelser och snack.

Signe vill ha sin napp när hon:
- Sover
- Åker bil (om hon är trött)
- Tittar på tv
- Blir ledsen eller arg
- Är trött

Ganska ofta med andra ord, men hon springer inte runt med den i munnen hela dagarna.

Signe och jag letade reda på alla napparna och skrev "S F" på dem utifall vi ska hälsa på dom vid ett senare tillfälle :) Vi trädde ett rött snöre igenom alla och la dom i en påse.

Jag, Signe och Nora drog till Söderhamn för att gå på Barnens Hus. Hela vägen satt Signe och sjöng eller pratade för sig själv. För er som inte är ifrån orten så tar resan en halvtimme ungefär. Jag var toknervös över att hon redan då skulle vilja ha nappen. När vi kom fram påpekade hon att vi måste ta med napparna in. Där hittade vi en plats där vi hängde dem runt björnens hals. Sen fick hon välja ut leksaker.

På vägen hem gick det bra drygt halva vägen. Sen... Stackars barn. Hon blev helt hysterisk, skrek i falsett och försökte ta sig ur bilstolen. Det knakade och brakade i den och hon skrek massa saker om att hon bara vill ha en napp. Att jag skulle vända bilen och åka tillbaka till björnen. Att hon inte alls var redo att sluta med nappen, det skulle inte alls gå bra. Hon bönade, bad, skrek ännu mer och till slut stammade hon fram orden för att hon hade gråtit så mycket. Vi var påväg till Bollnäs för att titta på innebandy, Per var redan där, men jag undrade hur det skulle gå... Men när vi kom fram hade hon lugnat sig lite och det går ju ganska bra att avleda barn så när vi kom in var allt glömt.

Hela eftermiddagen gick det bra. Både jag och Per trippade på tårna och undvek verkligen konflikter med henne. Det lyckades och hon blev inte ledsen och alltså bad hon inte om nappen.

Sen blev det kväller... Hon bad om nappen och snutten, och jag förklarade att vi hade lämnat alla nappar hos björnen och att hon därför bara fick snutten. Hon blev ledsen, men inte alls ohanterligt ledsen. Vi bytte om och hon ville att Per skulle läsa boken för henne, som vanligt. Det gick bra och när jag skulle sitta hos henne la jag mig bredvid henne i sängen istället. Hon sa: "Jag känner att jag behöver nappen" och "Det går inte alls bra!", men hon bara snyftade lite ibland. Som att hon verkligen var ledsen. Men jag låg och höll om henne och masserade hennes rygg och ganska snart sov hon. UTAN NAPP!

Nu får vi se hur natten går. Hon brukar bli ledsen om hon inte lyckas hitta nappen själv under natten...

Lilla gumman. Förlåt oss! Men du kommer visst att klara det här. Du kommer att klara det lika bra som allt du åtar dig. Vi älskar dig så mycket. Puss!