Frida & Familjen

Jag är en dålig sommarbloggare. Och det kommer jag att fortsätta vara. När man spelar golf har man inte tid att blogga massa. Min första semestervecka är över och jag har precis inlett min andra. Skönt, men ändå jobbigt att den första redan är väck.

I helgen har vi spelat seriespel i Leksand. Ni som har tidningen Ljusnan har säkert redan läst att jag hade en svart dag. Och det kan man väl lugnt säga. Jag klarade ändå den fruktansvärda smärtgränsen 90 slag. Men jag vill helst inte ta in i beräkningen att detta var en bana med par 70... Tur att Isabelle storspelade, eftersom ingen hade räknat med det så fick vi en bra totalscore trots mina dystra siffror. Slog kanonslag på rangen och de första hålen sen missade jag nåt slag och då kom stora skälvan och helt plötsligt vågade jag inte slå till bollen. Jävla golfgips!

Vi ligger i alla fall tvåa efter första omgången vilket är riktigt bra gjort! Vi är väldigt nöjda, vi spelar ändå i division 1. Nog för att det med största sannolikhet är den sämsta div 1, men ändå. Men tanke på att det är norra sverige vi pratar om så är våra förutsättningar inte lika som för skånes spelare tex.

Idag har jag och Per vart och spelat minigolf. Vi cyklade ner på stan och lämnade tillbaka en film vi hyrde igår och så käkade vi lunch på strandrestaurangen. Dåren i kassan gav mig massa utskrifter på menyn. När det är lunchitd är det tydligen inte många som ber om en meny, så han trodde att jag skulle ta med hem för att läsa. Så när jag till slut bad om den i läder (som jag vet att de har) kom han med den och sa att jag måste lämna tillbaka den. Ja, men vi ska ju äta här så jag tänker inte ta med den nånstans förklarade jag. Då sa han att han trodde att jag ville ha med den hem! Ja jäklar...
Sen spelade vi minigolf! Jag har aldrig vart bra på minigolf, är faktiskt en riktig sopa. Utom idag! Jag ledde med 2 slag mot Per inför sista hålet. Som var enkelt. För familjefridens skull såg jag till att drulla lite så att vi delade på 40 slag istället för att jag skulle vinna... eller så klarade jag inte pressen. Jag vet inte.

Jag har snart läst ut Stieg Larssons sista bok nu! Chefen hade rätt, sista halvan är grym. Man vill inte sluta läsa. Men de hade kunnat skippa 20 sidor som säpo där efter 100 sidor... det gjorde att jag tappade stinget en aning.

Imorgon har jag och Per vart tillsammans i fem år. F E M år på raken! Shit vad tiden går fort. Mitt rekord i antal år passerade vi för två år sedan och nu har vi även passerat Pers så detta bådar gott inför framtiden!