Frida & Familjen

En dag förra veckan hade jag en stund tillsammans med Nora som fyllde min kropp med så mycket kärlek och energi. Det var alldeles ljuvligt.

Efter att Nora hade ätit sin lunch satte vi oss i soffan. Jag höll henne tätt emot mig och det var sådär tyst som det bara kan vara i skogen. Nora tittade ut genom fönstret bakom min axel och jag hörde hennes små lätta andetag mot mitt öra tillsammans med fåglarna utanför. Min kind mot hennes. Hennes mjuka, lena, underbart bulliga kind.

Jag kände att jag borde städa. Borde plocka reda på alla klädhögar. Borde lägga ner de gamla tidningarna i pappersinsamlingen. Borde. Så många saker som jag borde göra. Men just då, just där, bestämde jag mig för att strunta i det. Jag kunde ju städa senare. Klädhögar kommer jag att få plocka i många år framöver. Tidningarna kan nog ligga ett par dagar till.

Jag slöt mina ögon och bara njöt. Kände hur hela min kropp fylldes av kärlek. Kärlek till det lilla knytet som var i min famn. Till de två vackra flickor som är mina barn. Till min fina man. Till det liv vi lever som trots klädhögar, grusigt hallgolv och 3-års trots är helt fantastisk och precis så som vi vill att det ska vara.

Vi satt så länge. Nora och jag. Hon sa ingenting. Lät ingenting, förutom de små andetagen som på ett sånt rogivande sätt fyllde rummet. Jag tog henne närmre. Så nära det bara går. Satte henne som en liten boll i min famn där hon försiktigt pillade på min tröja. Kände på de olika strukturerna och jämförde material. Funderade ett ögonblick och fingrade lite till. Jag la min kind mot hennes huvud och vaggade henne lugn. Hennes andetag ändrade karaktär. Långsammare. Ljudligare. Hon hade somnat. Vi var två som blev till en.

Jag glömde bort tanken på att städa. Tog in ögonblicket så mycket jag bara kunde. Jag vet att det kanske aldrig kommer ett likadant. En lika lugn och harmonisk stund som vi båda njuter av lika mycket. Likt ett guldkorn som förgyller mitt liv. Det är de här stunderna som vi måste ta tillvara på. Som vi måste sakta ner för att kunna landa i. Att strunta i allt annat, bara vara tillsammans med våra barn. För de förtjänar det. De förtjänar föräldrar som tar sig tid, som sitter bredvid när de tittar på tv, som är med och ritar, som har tid att stanna upp och kramas.
Maten måste lagas. Huset måste städas. Tvätten måste tvättas. Men det allra viktigaste vi har, det vi lever och andas för, är vår familj.

Så glöm sandkornen i hallen och fokusera på guldkornen istället. Det är de vi ska samla ihop och bevara så nära hjärtat vi bara kan.