Magen vecka 30 (29+3)
Nu har jag klivit in i vecka 30! Det är inte lång tid kvar. Och oj så vi längtar! Signe sa ikväll i soffan att hon hade drömt i sin säng att det var en flicka. Jag berättade förut för henne att jag drömde att det var en pojke. Hon verkar ha snöat in på att det ska vara en lillasyster. Jag frågade vad hon skulle säga om det kom ut en lillebror, om hon skulle bli ledsen då.
Jag skulle bli jätteledsen, jag skulle gråta och gråta svarade hon. Haha, vi får hoppas på en annan reaktion om det skulle vara på det viset :)
Jag mår fortfarande bra men har kännt mig väldigt trött i helgen. Framförallt mentalt. Jag har velat lagt mig ner och vilat, haft ont i svanken och inte orkat med Signes trots alls. Jag har gråtit flera gånger över att hon driver oss till vansinne. Jag har inte haft psyket med mig alls den här helgen. Det som känns jobbigast är att jag är känsligare än vanligt och inte orkar lirka och ta det lugnt med Signes utbrott, på det sätt jag önskar. Det slutar med att jag känner mig alldeles tom och bara vill lägga mig ner och böla. Vilket såklart händer då och då också.
När jag skrev förra gången om hur "bråken" ofta slutar med att Signe sitter i mitt knä och vi båda gråter fick jag sådan fin respons. Jag blev väldigt glad över var fler som sa att de kände igen sen, då det sällan är något man läser i bloggarna.
Det bloggas friskt om hur fina, underbara och fantastiska våra barn är (vilket de såklart är!), samt att det trotsas ibland. Men väldigt sällan om ärligheten runt hur vi föräldrar handskas med de jobbiga stunderna. Är det något man ska skämmas över? Att man ibland inte orkar och bryter ihop? Jag väljer att se det från andra hållet, det har jag fått lära mig under årens gång. Att det är starkt att kunna visa sina svagheter. Och jag läser mycket hellre om mammor som ärligt skriver att det är jobbigt att vakna tre gånger varje natt, att de gråter för att tröttheten gör sig påmind in i märgen och att det inte alltid är en barnlek att handskas med en 2,5 åring med en vilja av stål.
Punkt.
Det är ju bara mänskligt att man inte orkar jämmt och inte orkar vara på "topp" dag ut och dag in! När vi oxå visar våra känslor för barna så lär vi dom att det OKEJ att vara ledssen, trött mm att man inte alltid behöver vara glad och att man kan må på olika vis utan att skämmas. Nä jag står för att jag tycker det är skit jobbigt i bland här hemma när sexårs trotsaren eller treårs trotsaren sätter igång! Ibland kan jag hanskas med dom lugnt men i bland blir jag riktig arg och det är oxå Okej.
håller med dej frida, man blir stark av att visa sina svagheter. ska man försöka dölja för sej sj att man har ett barn, jag menar att inga barn är ju bara snälla. eller jo mickis då, men då är hon bebis än och en del bebisar är ju sådär snälla ;P men för det tror ju inte jag, inte mörkar för den delen heller att hon kommer blir äldre och "bråkigare" , aja, du fattar :)
Fin mage föresten !