Frida & Familjen

Det känns annorlunda den här gången! Väntan på att få en bebis alltså :)

I och för sig jobbade jag fortfarande vid den här tiden förra gången och jag har ju drygt en vecka kvar till det magiska datumet (som jag för övrigt inte skulle fokusera på så mycket den här gången!). Det känns i alla fall som att det inte skulle vara lika jobbigt att gå över den här gången som det gjorde förra gången. Jag tyckte att dagarna efter Signes BF var aslånga och vi längtade så otroligt efter vår lilla fis. Nu har vi redan ett underbart barn att fokusera på och det gör nog att den här väntan inte kommer att bli på samma sätt. Klart att vi längtar efter bebisen, men jag tycker fortfarande att det känns lite overkligt att vi snart kommer att vara fyra i familjen!

Signe är nog den som längtar mest :) Hon säger varje dag att bebisen ska komma NU! Och nu med Signes ögoninflammation hoppas jag verkligen att bebisen väntar till hon blir frisk. Vi har pratat så mycket om att vi ska mysa tillsammans allihopa när bebisen kommer, och att hon ska vara sjuk då känns himla orättvist. Jag förmodar dock att den här lillfisen kommer att få genomgå en hel del förkylningar tidigt... Vintersäsongen brukar inte vara den bästa för dagisbarnen.

På tal om det här datumet. Vårt beräknade BF datum. Jag bestämde mig tidigt att jag den här gången inte skulle prata om det. Jag skulle helt enkelt säga "i slutet av november" när folk frågade när det var dags. Jag tyckte som sagt att väntan förra gången efter att vi hade passerat BF datumet kändes som en sjukt lång väntan och jag vill slippa den känslan den här gången. Det fungerade rätt bra i början, när det var lång tid kvar. Men ju längre tiden gick desto oftare blev då följdfrågan: "Men vilket DATUM?". Så hur gärna man själv inte vill fokusera på det utan bara låta tiden gå så är det svårare för folk runt omkring.
Nu får jag frågan "Nu måste det börja närma sig va, vilket datum var det ni hade nu?" eller "Har du inte haft några känningar än?" från de allra flesta.

Så jag vill bara påminna er om en sak :) 

I min förra graviditet hade jag inte en enda förvärk. Lite lätt molande mensvärk på sin höjd, ibland. Väldigt sällan dock. Jag kände hur det började trycka på neråt mer än tidigare kvällen innan Signe föddes. Jag sov hela natten och vaknade på morgonen med värkar. 8 timmar senare var hon född.

Det enda jag känner av nu är sammandragningar när jag anstränger mig för mycket eller sitter på huk och gör något för länge. Inget onormalt alls med andra ord. Och att "anstränga sig för mycket" kan ju vara något helt annat för mig mot för en annan höggravid. Jag kan göra det mesta och jag kan leka på med Signe som vanligt (i det stora hela iaf), vilket jag är väldigt tacksam för!

Jag själv tror inte att det kommer att bli så mycket annorlunda den här gången. Jag skulle iaf bli förvånad om jag under min andra förlossning skulle ha värkar i flera dygn innan något skulle hända. Tvärtom är vi lite nervösa för att det kan gå ännu snabbare nu.
Jag frågade Per härom kvällen om man ringer till förlossningen eller 112 om man behöver hjälp att förlösa i bilen. Per såg lite smånervös ut och jag sa att vi iaf bör packa med oss handdukar och filtar. Vi har närmare 10 mil att åka och man vet aldrig.
När jag var liten och vi bara skulle till min mormor och morfar på julafton sa mamma alltid att vi måste ha täckbyxor på oss utanför finkläderna. Jag tyckte det var helt onödigt, men "vi kan få fel på bilen och bli stående i -20 grader" var den stående frasen. Och ja, så kan det faktiskt bli. Så filtar it is!

Förra gången åkte vi ner till MVC i Bollnäs först och hade inte hon sagt att jag redan var öppen fyra centimeter hade vi knappast åkt till Gävle redan då! Jag hade tre minuter mellan värkarna och de höll i sig i en minut, och som sagt, vi har ju en timmes bilfärd också. Men värkarna gjorde ju inte så ont! Den här gången finns inte den möjligheten, att åka till MVC alltså, så det blir raka vägen till Gävle. Jag vet ju hur fort allt gick förra gången och kommer att stå på mig oavsett hur pass "svaga" värkar jag har. Så det finns väl en risk för att vi får vara längre på förlossningen den här gången, men det känns ju skönare än att behöva ha en känsla av att vara tvungen att krysta i bilen.

Ja, den som lever får se helt enkelt :) Nu är det ett himla liv där inne i magen iaf! Den har samma mönster som Signe hade. Världens livligaste på kvällen och det höll i sig under Signes två första veckor... Hon sov sig igenom hela dagarna och hade vakentimmarna sent på kvällen. Fast storasyster kommer säkert smyga runt och väcka den lille den här gången :) Det är väl kanske inte såå kul med en sovandes bebis bara!