Känslomässigt bryt
Idag fick jag ett känslomässigt bryt innan jag skulle hämta Signe på förskolan.
Igår kändes det som att det "forsade" mer än vanligt när jag kissade. Tanken for genom mitt huvud att "tänk om det är fostervatten". Det fortsatte ju inte sippra något efter det, men jag var rädd att kanske kunnat förlora lite. Att bebisen inte skulle ha tillräckligt kvar. Mitt vatten med Signe gick förmodligen när jag badade på förlossningen, så jag vet inte hur det känns när vattnet har gått. Jag förstår ju att det borde komma mer, men det är svårt att få något hum om mängd när man sitter på toaletten.
Jag tänkte inte så mycket mer på det i och med att det inte hände något mer efteråt. Och man har ju hört folk berätta att när vattnet väl går så tänker man "aha, det var så HÄR det känns" och att det inte alls hjälper med att använda en binda påväg till förlossningen som de rekommenderar på föräldrautbildningen...
Iaf så fick jag för mig att bebisen kanske inte hade rört sig så mycket idag. Den är väldigt lugn under dagarna och kommer igång först rejält på kvällen. Så har det varit hela tiden, och så var även Signe i magen. Men jag började fundera om den verkligen hade sparkat så mycket igår kväll också, och hade den hicka nån gång?
Jag började buffa på magen och tyckte att den var väldigt mjuk, kände liksom inget motstånd eller några kroppsdelar som kändes hårda. Det var så himla mjukt helt enkelt. Jag fick inget svar från bebisen heller. Inte en spark, ingenting. Jag satte mig i bilen för att åka till Kilafors och kände mig illa till mods över att jag inte kom ihåg när jag hade kännt sparkar sist. Jag börjar så klart spinna vidare på det här och vad som kan ha hänt och vad det innebär. Det resulterade i att jag bröt ihop och grät stora delar av turen till Kilafors. Hormoner, yes I love them.
Mest grät jag nog för Signes skull, hon har väntat så himla länge och tänk om något händer som gör att bebisen inte kommer? Fy fan. Rent ut sagt.
Jag kunde inte andas ut riktigt förrän ikväll när bebisen fick hicka och sedan sparkade på som vanligt. Hicka = det finns fostervatten att svälja = lugnare mamma.
Min stora rädsla med Signe var också just att något skulle hända efter att man har gått sina 40 veckor. Bebisen är färdigbakad men att det sker några komplikationer i magen som gör att man får krysta ut ett barn som... ja. Usch jag kan inte ens skriva det. Ni förstår.
Så bebis, eftersom jag nu börjar ge tecken på hysteriska små sammanbrott kanske det är dags att fundera på att komma ut?
Vi längtar efter dig nu! Puss!
Igår kändes det som att det "forsade" mer än vanligt när jag kissade. Tanken for genom mitt huvud att "tänk om det är fostervatten". Det fortsatte ju inte sippra något efter det, men jag var rädd att kanske kunnat förlora lite. Att bebisen inte skulle ha tillräckligt kvar. Mitt vatten med Signe gick förmodligen när jag badade på förlossningen, så jag vet inte hur det känns när vattnet har gått. Jag förstår ju att det borde komma mer, men det är svårt att få något hum om mängd när man sitter på toaletten.
Jag tänkte inte så mycket mer på det i och med att det inte hände något mer efteråt. Och man har ju hört folk berätta att när vattnet väl går så tänker man "aha, det var så HÄR det känns" och att det inte alls hjälper med att använda en binda påväg till förlossningen som de rekommenderar på föräldrautbildningen...
Iaf så fick jag för mig att bebisen kanske inte hade rört sig så mycket idag. Den är väldigt lugn under dagarna och kommer igång först rejält på kvällen. Så har det varit hela tiden, och så var även Signe i magen. Men jag började fundera om den verkligen hade sparkat så mycket igår kväll också, och hade den hicka nån gång?
Jag började buffa på magen och tyckte att den var väldigt mjuk, kände liksom inget motstånd eller några kroppsdelar som kändes hårda. Det var så himla mjukt helt enkelt. Jag fick inget svar från bebisen heller. Inte en spark, ingenting. Jag satte mig i bilen för att åka till Kilafors och kände mig illa till mods över att jag inte kom ihåg när jag hade kännt sparkar sist. Jag börjar så klart spinna vidare på det här och vad som kan ha hänt och vad det innebär. Det resulterade i att jag bröt ihop och grät stora delar av turen till Kilafors. Hormoner, yes I love them.
Mest grät jag nog för Signes skull, hon har väntat så himla länge och tänk om något händer som gör att bebisen inte kommer? Fy fan. Rent ut sagt.
Jag kunde inte andas ut riktigt förrän ikväll när bebisen fick hicka och sedan sparkade på som vanligt. Hicka = det finns fostervatten att svälja = lugnare mamma.
Min stora rädsla med Signe var också just att något skulle hända efter att man har gått sina 40 veckor. Bebisen är färdigbakad men att det sker några komplikationer i magen som gör att man får krysta ut ett barn som... ja. Usch jag kan inte ens skriva det. Ni förstår.
Så bebis, eftersom jag nu börjar ge tecken på hysteriska små sammanbrott kanske det är dags att fundera på att komma ut?
Vi längtar efter dig nu! Puss!
Kommentarer
Postat av: EliN
Ja hua då.
Hoppas att ni slipper vänta mycket längre. Jag vill å se vad det är för krabat där inne :)
För övrigt så gick aldrig vattnet för mej när Max kom. Kom två små skvättar sen kom resten tillsammans med Max :).
Postat av: Anonym
Men vilken dag! Då kan bara denna dagen kännas bättre!!! Mitt vatten har inte gått med några av barnen svårt å veta å ju! Hoppas d slutar att snöa så ni får bra väglag i helgen :) För innan Måndag har den nog kommit tror jag! LYCKA TILL!
Postat av: Erika
Drick ett stort glas kallt vatten nästa gång så får du nog fart på bebben. Men förhoppningsvis hinner det inte bli någon mer gång som den är lugn i magen :) Kram!
Trackback