Bestämda donnan
Efter en stund blev hon vresig över att jag inte ville ta upp hennes napp, jag tyckte helt enkelt att hon kunde ta upp den själv eftersom hon stod precis vid den. Jag sa att det då var dags att sova och då sa Signe "Jag vill sova nu direkt!".
När vi skulle borsta tänderna var det såklart också fel. Hon skrek och grinade och jag borstade. Borsta tänder är helt enkelt inte något hon välja att avstå ifrån bara för att hon är sur. När hon la sig ner i sängen ville hon inte ha vällingen... Hon sa åt mig väldigt argt att jag skulle gå ut ur rummet och stänga dörren efter mig! Så hon somnade med yoghurt i magen som middag och ingen välling. Lysande.
Ibland blir jag helt slut på hennes humör! Och när jag kommer hem efter en stressig och jobbig dag på jobbet, är hungrig och med graviditetshormonerna typ utanpå kroppen pallar jag inte mycket från den lilla damen innan vi gråter båda två. "Är du också ledsen, mamma?" brukar Signe snyfta fram. Ja, mamma blir också ledsen. Jag blir ledsen över att jag orkar ta alla fajter med henne. Jag blir ledsen över att jag är den enda som får ta fajterna med henne. Jag blir ledsen över att jag är den enda som får trösta henne efter de här fajterna. Per får inte röra vid henne när hon är såhär. Då blir allt bara ännu värre.
Ja, jag blir helt slut och ledsen helt enkelt. För det är massvis med fatjer nu. Samtidigt som hon helt plötsligt glänser till och är sitt vanliga, glada, underbara jag igen.
Jag försöker vara bestämd och konsekvent, men inte på ett argt och skrikigt sätt. Jag tycker det är viktigt att lära henne att vi kan prata och diskutera saker och att man får bli arg och ledsen. Men man ska inte behöva skrika till varandra. Börjar jag skrika kan jag garantera att hon kommer att skrika också. Barn tar efter allt som vi vuxna gör, och skriker jag åt henne är det ett sätt att visa henne att det är okej att skrika till varandra.
Något mer som jag tycker är viktigt när hon är såhär är att ändå visa henne kärlek. För det är ju såklart kärlek hon behöver just när hon arg och ledsen. Hon var väldigt upprörd över att vi inte ville sätta på Emil åt henne. Jag bad henne sitta i mitt knä och bli lugn en stund. När hon sedan hade lugnat sig och inte grät längre sa hon att hon nu var lugn och att hon ville titta på Emil. Vi är noga med att om man ber snällt kan man få det man ber om. Inte om man skriker eller gör tvärtemot. Hon har blivit duktig på det.
Vill hon ha en glass och vi säger att hon måste äta fyra skedar till innan hon kan få glass, får hon ingen om hon inte äter de där fyra skedarna. Att vara konsekvent är otroligt viktigt men också väldigt krävande och svårt. Hon säger ofta "nej tack" eller "ja tack" när man frågar om hon vill ha saker och när hon ber snällt säger hon exempelvis "snälla mamma, kan jag få en glass, tack".
Men det är inte lätt alla gånger.
Detta inlägg skulle lika gärna kunna varit skrivet av Sara, det ser precis likadant ut här hemma. Vi ska plocka upp grejer som Emily står alldeles bredvid och gör vi det inte så är det gallskrik.
Ska det tröstas så är det oftast Sara som gäller för försöker jag så får jag inte komma nära hehe.
Så det är tur att det finns en del ljusa stunder som håller upp humöret :)
Känner igen mig jag med, det är tuffa tider i den här åldern så vi får kämpa mycket allihopa hela tiden. Det måste vara så tufft för de små att känna så mycket olika känslor som de inte alla gånger kan sätta ord på.
Det är otroligt jobbigt att sitta och amma och samtidigt ta fajter, känns inte direkt avkopplande för Vilma, och mig heller. Men oftast går det bra som tur är. Men ibland är det bara att blunda och andas som gäller...=)
Det är s..t jobbigt! MEN det lönar sig att vara konsekvent. Neo är mycket lättare att ha o göra med nu, dock har nog den värsta trotsen klingat av men jag tror det har o göra med att vi varit konsekvent i alla lägen, ja kan säga att jag har också gråtit många gånger men ändå inte gett med mig! Det är värt allt slit!
Vad fina ni är som kommenterar och delar med er! Känns skönt att höra att det inte bara är vi som fajtas med känslor och trots! Och att jag inte är ensam om att bryta ihop och gråta :)
Och härligt att höra Anna-Maria att det värsta klingat av för er nu. Kanske att Signe är lite lugnare tills bebisen kommer med andra ord.
Tack!