Frida & Familjen

Jag har det rätt bra nu för tiden måste jag erkänna. Per slutar ju alltid före mig, så han hämtar Signe på förskolan, sen åker dem hem och han lagar mat. När jag sen lägger henne på kvällen (Per får fortfarande inte lägga henne när jag är hemma...) diskar han. Ibland hjälper jag till och diskar innan hon ska sova också, men oftast inte. Så, puss på dig vännen!

Igår jobbade jag över. Till 21. Det vill säga, 4 timmars övertid. Sen när jag hade somnat drömde jag om jobbet hela natten, lagom tills jag skulle upp och jobba igen. Herregud!

Signe är inne i ett flow just nu! Man märker så väl när hon är inne i en bra (normal?) period och när hon är inne i någon form av utvecklingsperiod. Nu somnar hon lättare på kvällen, hon sover HELA nätterna (har iaf gjort några dagar) och lämningen går lätt på förskolan.
Det var inte länge sen hon hade en jobbig period då hon grät varje morgon jag lämnade henne, hon tog otroligt lång tid på sig att somna och jag fick gå upp tre gånger varje natt för att hon ropade på mamma. Det är liksom vardagsmat för oss, sånna nätter alltså. Men nu hoppas jag att det här håller i sig en längre stund. Jag behöver få sova.

Under eftermiddagarna visar Signe prov sin härliga vilja! Jag läste att 2-år är frontalkrockarnas tid i Trotsboken. Det stod också att studier har visat att det uppstår småkonflikter mellan 2-3 åringar och deras föräldrar var tredje minut och större konflikter tre-fyra gånger i timmen. När Signe är trött trotsar hon som mest. Idag när Per och Signe skulle äta middag, medan jag var och tränade, hade hon först hällt all mjölk i maten. När Per sedan hällde upp mer mjölk hade hon slagit omkull glaset så att all mjölk rann ut över bordet och golvet. Hon vet hur hon testar våra gränser den lilla damen. Ibland tror jag att jag ska få ett bryt.

Hon slåss också. Iaf så slår hon oss. Och så petar hon oss i ögonen bara för att hon vet att hon inte får. Allt som man inte får är väldigt intressant att göra, om och om igen. Men det är bara när hon är med oss som det blir såhär. Är vi allesammans bland annat folk så håller hon sig i skinnet, än så länge. Och som vanligt med små barn så trotsas det inget eller iaf mycket mindre hos andra närstående. Men det är bara för att barnen vet att de kan känna sig trygga med sina föräldrar. Oavsett kommer vi att älska våra barn, då vågar de trotsa och sätta sig emot det vi säger. De törs uppföra sig precis som de känner, för de vet att vi kommer att fortsätta att älska dem trots att de är besvärliga. Det sägs att det är en sorts kärleksbetygelse att barnet vågar trotsa mot föräldrarna. Ett barn som mår bra ska trotsa mot den eller de människor som det är mest tryggt med.
Men när man är mitt upp i allt är det svårt att se att trots är så himla bra, att det är något positivt i Signes utveckling.

Hon är väldigt frågvis Signe. "Vadå?" "Vadå?" "Vadå?" hundra gånger om. I kväll kollade vi på apor på tv:n och Signe ställde den frågan tusen gånger. "Vadå mamma?" så fort jag  sa något om aporna eller skrattade eller ja, vad som helst. Det är ju också bra såklart, men det blir lätt tröttsamt att svara samma sak om och om igen.

Signe vill fortfarande ha blöja på ibland. Hon verkar gilla den, och vi stressar inte. Jag har köpt Dora trosor och Pippi trosor som gör att hon tycker det är roligt med trosor också. Det har väl också att göra med trotsen kan jag tänka mig, hon känner sig trygg med blöja och om vi frågar om hon vill ha trosa är det klart att det andra alternativet lockar mer. Bara för att få sätta sig på tvären.

Hon leker väldigt självständigt nu, tycker att det är roligt att sitta och pyssla, plocka med småsaker och prata för sig själv. Det är skönt! Sjunga älskar hon också, och det är ofta hon börjar sjunga på sånger själv. Så gulligt att höra!