Livet rusar förbi
Veckorna rasar förbi i ilfart! Jag fattar inte hur småbarnsföräldrar har tid att göra saker efter jobbet. Träna, umgås med vänner... Ja sånt! Vi har ätit klart maten runt 18 tiden, sedan leker vi lite med Signe innan det är dags för henne att sova. Efter det är jag helt slut! Jag skulle kunna gå och lägga mig vid 20 varje kväll, men det går ju inte. Då får jag ju ingen egentid alls.
Bloggen blir såklart lidande. Jag har ingen lust att slå på datorn, kryper hellre upp i soffan. Men ikväll är Per och tränar så då känns det lättare. En bärbar dator hade inte vart helt fel. Då hade jag kunnat legat i soffan med datorn i knät!
Som sagt. Jag hinner inte med annat än att jobba, äta och sova.
Imorse vaknade Signe vid fem. Per bar över henne till oss och gav henne välling. Hon somnade inte om. Inte förrän närmare kvart i sex. När jag sen var tvungen att väcka henne vid tio i sju var hon som död. Sov så djupt att det tog över tre minuter att få liv i henne. Jag började med att pussa på henne, viskade försiktigt, strök på hennes hand. Men hon bara bökade till sig med snuttefilten. Efter att jag hade pratat i normalton en stund vaknade hon. Lilla gumman hade nog kunnat sova ett bra tag till.
Igår var mamma och pappa här och grattade Per. Vi tänkte ta födelsedagsfika i helgen, men mamma jobbar hela helgen och Pappa spelar golf på lördagen. Signe blev som vanligt glad över att få besök.
Igår när Per hämtade Signe på förskolan träffade han på föreståndaren (tror jag iaf). Hon överöste Signe med beröm så att Per nästan rodnade. Hon sa att det finns 4-5 åringar som inte alls kan lika mycket som Signe. Då måste man få bli lite stolt som förälder!