Frida & Familjen

Det finns många små "öar" av träd och stenar på åkern här utanför. När jag ser dom tänker jag tillbaka på min barndom och jag kommer ihåg hur roligt jag har haft bland stenar, träd, rötter, kottar och andra gömmor i skogen. Då blir jag glad över att bo här, att vi ger den möjligheten till Signe. Möjligheten till att vara ute och leka fritt, långt ifrån stadens buller (okej, jag vet, vi bor i en liten stad där buller inte förkommer i sån hög utsträckning. Men det lät himla fint!). Leka lekar där bara fantasin sätter gränser.

Själv skulle jag troligen aldrig sätta min fot i en sådan där dunge med miljarder stenar i. Risken för att stöta på en orm är allt för stor. Tänk vad rädslan tar över så mycket ju äldre man blir!

Då känns det värt att få ta bilen istället för att kunna promenera med vagnen när man ska någonstans. Frågan är bara om Signe kommer att tycka att det är så himla värt när hon blir en 14-15 år. Som 15-åring sa jag att jag själv aldrig skulle bosätta mig på landet när jag blev vuxen... Mina barn skulle få det lättare :)