Frida & Familjen

Kan bara konstatera att jag ljög i förra inlägget. Efter att vi såg förlossningsfilmen igår tänker jag på förlossningen igen. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att det känns obehagligt. Troligen vetskapen om att det är något alldeles nytt för mig. Jag har ett behov som innebär att jag måste läsa mig till all information som går att få om saker. Vare sig det gäller ett resemål (tänker närmast på thailand... då jag gick igenom hela internets alla reseguider om Hua Hin eller då jag satt och läste om alla golfbanor som existerade i skåne), eller barnuppfostran. I detta fall är det då förlossningen. Men hur mycket jag än läser så kommer jag till insikt, det går inte att läsa sig till det. Det blir som det blir. Det är väl det som är skrämmande. Förlossningen är inte ett examensprov (även om det känns så ibland) som det går att plugga till. Det är väl bara att inse.
Så jag kände en halvstressande tryckande känsla i kroppen under filmens förlopp fram till att bebisen kom ut. Då blev jag istället rörd och tårögd. Precis som en hormonstinn gravid kvinna kan bli. Eller som en vanlig ogravid Frida är. Jämt.

Skönt att Per tycker att han har lite koll på läget. Eller åtminstonde inte känner oro inför det hela. Bara oro inför att det ska hända något hemskt. Men det gör väl alla?
Jag har fortfarande fyra veckor på mig att bearbeta denna situation. Det kanske känns som världens enklaste grej innan det är färdigt.

Sen verkar det som att alla bara brölar igenom sig förlossningen. Är det ingen sate som gråter?! Gråter för att man är helt färdig eller gråter för att man har ont och inte kan hantera det? Jag kommer att gråta. Det kan jag säga redan nu. Även fast jag inte vet hur det kommer att kännas. Tårar är något jag har blivit tilldelad av i överflöd.