Frida & Familjen

Jag har fått skitont i halsen. Och det där onda brukar ofta betyda att en förkylning är påväg. Det känner jag att jag inte riktigt orkar med just nu. Vill ju vara fit for fight när det är dags för den stora matchen!

Var till barnmorskan idag innan jobbet. Allt såg fint ut. Har högre blodvärde nu än vad jag har haft tidigare, har dock aldrig varit dåligt, låg kvar på samma vikt dvs 72 kg. Magen hade växt en cm sedan sist, så jag kom tillbaka mot mittenkurvan igen. Jag låg lite lite ovanför den förra gången för två veckor sedan. Men hon säger att min kurva ser jättebra ut, precis som den ska. Bebisen hjärtljud låg på 140 ungefär, men när hon buffade lite på rumpan så blev den irriterad och då steg de till 150. De gör så för att kolla så att allt är bra.

Igår så lekte mina hormoner rövare igen. Det var glashalt ute hos oss, på den förbaskade skogsvägen, så jag körde verkligen jätteförsiktigt. Och jag vet att om det är halt på vägen så är det verkligen sjukt halt på vår uppfart (som är en nedförsbacke när man ska in mot huset). Så jag bromsar in så att jag nästan stannar och börjar glida ner mot garaget. Jag börjar pumpa på bromsen, men det hjälper knappt något utan bilen fortsätter att glida. Jag vill ju inte köra in i garaget så jag styr försiktigt åt höger där det finns en väg ner bredvid garaget, och lyckas få stopp på bilen. När jag sedan kliver ut håller jag på att halka typ tre gånger för att det är som en nyspolad bandyplan. Så när jag går från parkeringen in till dörren så börjar jag tjuta som ett litet barn. Ni vet, en sådan som snyftar först lite försiktigt för att sedan öka i styrka och hulka. Hulkandet kommer inte förrän jag öppnar dörren och ska förklara för Per hur fruktansvärt halt det är ute och hur illa det kan gå om jag faktiskt ramlar! Som det stöd han är flinar han lite först åt mitt överreagerande (visst, det kan gå jätteilla, men nu gick det ju faktiskt bra... så i vanliga fall hade jag nog bara sagt att det är SJUKT halt ute och rena livsfaran för en gravid kvinna) men sedan kramar han mig tills dess att jag slutar att hulka. Vilket faktiskt tar lite tid. Tack för att du är så underbar när jag beter mig konstigt.
Och för att ni ska förstå hur jäkla sjukt halt det faktiskt var så kan jag säga att det tog 10 minuter för Per att ta sig upp för den lilla sluttningen imorse... Nog för att han har dubbfria däck, men ÄNDÅ! (Jag lyckades på första försöket... men då åkte jag nästan i diket där det var isfritt!!)
Någon som har sand att skänka?

Berättade incidenten för barnmorskan som förklarade att det har att göra med att jag boar nu. Hjärnan förbereder sig för tiden som ska komma, och det är massa "bomull" i huvudet som gör att alla sånna här saker blir förstorade. No shit sherlook!
Hon sa att det bästa vore om gravida fick vara hemma den sista månaden för att boa i sin egen takt. Man behöver förbereda sig mentalt. Själv jobbar jag sista dagen på torsdag, och då är det inte ens en och en halv vecka kvar till vårt beräknade datum. Jag tycker att jag har vart jätteduktig som har jobbat så länge. Jag känner ju i huvudet när jag kommer hem hur slutkörd jag är. Nu vill jag bara vila.

Jobbar till 20 idag. Inge kul alls. Jag längtar verkligen till fredagmorgon, den första dagen på mitt "jobbfria" år! Fy fan vad skönt det ska bli rent ut sagt.