Chefen i familjen

Helgen är till ända. Vi har haft en riktig slapparhelg, men det har vart väldigt skönt. Idag har Per vart ute och skottat av en del snö från taket. Jisses vad snö! Han var helt slut, och ändå är det en hel del kvar.

Signe sover bättre på nätterna, men då vaknar hon halv sex istället, och har svårt att somna om. Har vi tur finner hon ro till att ligga och vila bredvid oss iaf.

Igår kväll ville hon inte sova när Per skulle lägga henne, han får ju aldrig göra det, men igår ville mamman kolla på Melodifestivalen. Det slutade med att Signe satt och kollade på Melodifestivalen också. Jag bad henne vid ett tillfälle att vara lite tyst, sen frågade hon varje gång om hon fick sjunga. Sötnosen, ville kolla så att det var okej att sjunga eftersom alla de andra på tvn gjorde det. Så hon sjöng fint genom hela Melodifestivalen.
Det slutade med att jag fick lägga henne när programmet var slut... Vi fick sova till 8 imorse iaf, efter att hon hade fått välling i vår säng efter fem och som tur var somnade om.

Signe mår mycket bättre nu, jag berättade att de inte riktigt kände igen henne på förskolan tidigare, hon var väldigt klängig och längtade efter mamma. Nu är hon sprudlande glad och pappa duger fint ibland. Hon pladdrar på utan ände och styr och ställer över den här familjen.

"Kom nu, pappa!"
"Inte prata, mamma!"
"Kom och sitt här, mamma!"

Ja, ni ser. Så kan det låta. Men det är väldigt charmigt också och vi har svårt att hålla oss för skratt.

Det är inte ens två veckor kvar tills Melodifestivalens final i globen och jag längtar! Jag åker ner till Stockholm på fredag eftermiddag, spenderar kvällen och natten med underbara Emi. Förhoppningsvis även Maria och Mimmi! På lördagen blir det shopping innan 
schlagerbönorna gör sig i ordning på hotellet inför kvällen! Kommer att bli grymt kul! Själva grejen att komma bort själv en helg lockar också väldigt måste jag säga. Jag behöver det nu. Signe och Per behöver det också. De behöver umgås med varandra, bara de två. Allra mest Signe såklart. Hon behöver tid ifrån mig, även om hon aldrig skulle erkänna det själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback