Frida & Familjen

Idag är det lördag. Signe är en vecka gammal. Just nu för precis en vecka sedan låg vi på förlossningsrummet och myste med vår nyfödda bebis! Otroligt.

Vi har verkligen fått en liten sovbebis! Sover hela dagarna verkligen. Inatt resulterade det i att hon var vaken mellan 3-6 ungefär. Och inte så att hon ligger och gnäller massa då. Hon ligger och smackar och bökar och så småningom gnäller lite. Så jag kan inte heller sova. Per vaknade vid 6 så han tog med henne till soffan och lät mig sova ett tag. Sedan kom de in när hon var hungrig vid halv åtta. Och då sov hon till halv elva innan hon ville äta. Och då fick jag faktiskt lyfta upp henne för att hon verkligen skulle slå upp ögonen! Så då var hon totaldäckad! Så jag fick lite sömn innan det var färdigt. Har sovit en dryg timme nu på eftermiddagen också, blev så trött.

Vi la henne i vaggan igår när vi skulle sova, hon hade redan somnat  på mitt bröst så hon fortsatte så fint att sova. Vaknade och gnydde lite knappt tre timmar senare, så då vart det mat och efter det blev det kämpigt att somna om. Får ju hellre ha de där vaken stunderna på dagarna istället. Men jag är glad över att hon verkar nöjd och att hon sover så mycket som hon gör! Nu ligger hon här bredvid och trynar och det har gått över två timmar sedan hon åt, så det är väl dags snart :)

Igår var Elin och Jonas här! De hade köpt med mat från Take Off. Gott! Signe fick två pyjamaser och två par strumpor, plus en pippi långstrump bok! Jättefina! Så vi kollade på Let´s Dance och hade trevligt.
Veronica och Tomas kunde inte komma för Amelia har blivit förkyld, men Veronica kunde inte hålla sig borta utan passade på att åka in när hon skulle handla :) Så hon fick se den lilla tösen! Fick jättefina saker även från dom! Sovpåse och en jeansklänning med hängslen som hon kommer att kunna ha när hon växt på sig lite!
Tack ni för alla de söta sakerna!

Idag har Pers föräldrar vart här och hälsat på och vi har spenderat dagen i soffan framför skidskyttet... synd att det är alltid är någon som skjuter bort sig. Vi pratade om det innan Per och jag att det i alla de staffeter vi har sett i år är det alltid en som skjuter bort sig. Så även idag. Och det vart ingen dålig bortskjutning heller! Trist.

Nu börjar lillfisen röra på sig så jag ska ta med henne tillbaka in till soffan där pappan ligger sovandes :)

Melodifestivalen ikväll!

Jag vaknade av att Per kom och väckte mig i lördagsmorgon strax före 9.30. Som vanligt på helgerna. Kände lite molande värk i magen, men det brukar jag ju göra på morgonen, och det släpper efter att jag har vart och kissat. Men det gjorde det inte. Började få återkommande molvärk istället med några minuters mellanrum, och sa till Per att jag nog hade haft molande värk under natten också. Jag visste inte säkert om jag bara hade drömt, men det kändes som att jag hade vaknat till titt som tätt för att sedan somna om direkt.
När det onda i magen kom i intervaller ringde jag till Helene för att fråga henne om det verkligen var så för henne också eller om det hade gjort ont hela tiden innan värkarna kom igång. För inte hade jag väl värkar redan? Klockan var då vid kvart över 10, halv 11. Nä, hon trodde nog att det var på gång litegrann iaf eftersom jag hade gått över och att det kanske skulle komma igång ordentligt till natten eller på söndagen... Under tiden värkarna kom så låg jag i soffan och andades för att försöka slappna av. Och det gick jättebra! Tyckte dock att det var väldigt tätt mellan det som skulle visa sig vara riktiga värkar. När klockan var vid halv elva sa jag till Per som tänkte åka och spela innebandymatch att det kändes som att det skulle kunna vara något på G. Han frågade om jag fejkade bara för att han inte skulle åka! Haha För han tyckte inte att det såg ut som att jag hade så ont...

Helene ringde tillbaka vid 11 och frågade om det hade tilltagit något, mjo kanske. Hon hade kommit på att det jobbar en barnmorska i Bollnäs även på helgerna fram till 14, och att jag kunde ju ringa dit. Det hade jag inte haft en tanke på ens! Så jag gjorde frukost och lutade mig mot spisen och andades när det kom en värk.

Vid halv 12 ringde jag MVC och det visade sig vara vår Barnmorska som jobbade. Hon frågade om jag visste hur lång tid det var mellan värkarna. Och jag hade ju faktiskt klockat den senaste. Hon frågade om de kom med 10 minuters mellanrum... Hmm, nä verkligen inte. Sista värken höll i sig i 40 sek och från den började till nästa värk var det 4 minuter. Hon sa att vi kunde komma in.

Jag hoppade in i duschen och passade på att raka benen, tänkte att det kanske kan vara dags snart ändå om vi har tur. Per packade klart det sista i väskan, men vi lämnade alla saker hemma. Inte skulle vi väl vara tvugna att åka till Gävle nu på förmiddagen, så ont gjorde det ju faktiskt inte.

Väl inne i Bollnäs kollade vi värkarna på CTG:n. De kändes under bilresan att de kanske hade tilltagit lite i styrka. Enligt CTG:n så hade jag tre minuter mellan värkarna och de höll i sig i en minut ungefär. Jag hoppades på att jag skulle ha öppnat mig lite så att vi fick ett kvitto på att det verkligen var på gång. Snacka om naiv! Barnmorskan meddelade att jag redan var öppen 4 cm och att jag hade gjort ett jättebra arbete. Tydligen! Jag och Per flinade och frågade om vi kanske skulle åka till Gävle då. Så vi ringde våra föräldrar och meddelade att vi var på väg till förlossningen och hur morgonen hade sett ut.

Vi åkte hem och hämtade våra saker, Per stressade mer än mig. Jag sa att vi måste filma med filmkameran innan vi åkte, för det hade vi ju bestämt innan! Per tyckte det inte var så nödvändigt men jag sa att det inte kan vara så pass bråttom. Så vi filmade en snabbis och sedan bar det av.
Värkarna i bilen var helt okej, men de hade börjat göra lite ondare. Fortfarande gick det hur bra som helst att andas och slappna av. För jag visste ju att det handlade om en minut och sedan var jag hur pigg som helst däremellan.
Resan till förlossningen tog 45 minuter ungefär, jag tyckte att det hade gått snabbt. Per tyckte det hade vart en lång resa :)
Jag måste flika in och säga att jag kände mig verkligen coollugn! Trodde innan att jag skulle bli så nervös att jag skulle skita på mig när det hela väl skulle sätta igång. Men inte då!
Per var fortfarande lite stressad när vi skulle parkera. Var inne på förlossningen vid strax före 14. De la mig med CTG i 20 min och sedan kontrollerade de hur mycket öppen jag var. 5 cm och då kanske klockan var runt halv tre.
Vi fick gå in till ett förlossningsrum och lämna våra saker och sedan fick jag bada. Sköterskan sa att jag redan hade kommit långt på vägen och att jag slappande av jättebra, så badet skulle nog vara kanon. Och gud så skönt det var! Gick jättebra att vagga försiktigt som en säl när värkarna kom. Efter en tjugo minuter eller en halvtimme i badet kom barnmorskan och kollade hjärtljuden på bebisen, då kände jag något som strilade ut i vattnet. Sa dock inget, men värken som kom direkt därpå var mycket starkare än de andra! Jag sa till barnmorskan att den gjorde mycket ondare än de tidigare. Sa till Per att jag trodde att vattnet kanske hade gått, men att jag inte visste säkert. Efter nästa värk blev jag tvungen att gå upp, då gjorde det för ont! Per hjälpte att torka av mig, men nästa värk kom så snabbt inpå att jag var tvungen att sätta mig. Gick direkt efter på toa och kissade och även där kom en värk. Tänkte att det var väldigt tätt! Kom in till Per igen och sa att jag hade fått ytterligare en värk, och precis i det skedet kom det en till!

Vi gick in till förlossningssalen istället. Kanske klockan var närmare 15.30 nu. Jag minns inte riktigt. Och jag frågade om jag kunde få något mot värkarna som nu gjorde ont och kom tätt! Sköterskan undrade om jag ville testa lustgas vilket jag gjorde. Tyckte att den inte hjälpte så mycket, blev snurrig och tyckte att det gjorde ont mest hela tiden, vilket resulterade i att jag använde lustgasen även när jag inte hade någon värk. Minns att jag sa till Per "den där värken tog jag bra, den kändes ingenting". Fem sekunder senare känner jag att den verkliga värken kom. Ajdå.
Per sitter bredvid och säger åt mig att andas försiktigt mellan värkarna också så att jag blir lugn.
Nu har jag ingen tidsuppfattning längre, men jag vet att barnmorskan var in och kollade hur pass mycket öppen jag var eftersom jag sa att jag hade så ont. Barnmorskan säger att hon förstår att jag har ont för jag är redan öppen 8 cm! Jag frågade om vi inte kan ta någon ryggmärgsbedövning! Jo det kan vi, men det är inte säkert att vi hinner det nu blir svaret. Hon skulle komma tillbaka om 10 minuter och kolla hur läget såg ut då. Antar att de tyckte att förloppet hade gått så fort och att de ville se om det skulle fortsätta i den takten innan vi satte in någon annan bedövning. Per säger till mig att det är nu det brukar göra som ondast, den sista biten kvar bara. Han påtalar ofta till mig att vi snart har våran fis här vilket resulterar i att jag gång på gång hulkar fram lite tårar av lycka och inser att så är det faktiskt! De där 10 minutrarna hinner inte gå, jag pekar mot signalknapen under en värk och Per ringer på barnmorskan. Eftersom det var massa andra barn som skulle födas just då, dyker det in en annan tjej som höjer lustgasen till max. Samtidigt kommer vår barnmorska Åsa in igen och kontrollerar hur värkarbetet går. Då var det bara en halv cm kvar innan jag är helt öppen så där rök ryggmärgsbedövningen!
Jag hade packat ner dextrosol, godis och energidryck i väskan! Per påminde mig om energidrickan i ett tidigare skede så att jag åtminstonde fick i mig den. Resten hanns inte med.
Det jag kommer ihåg av resten är att jag känner att värkarna blir mer tryckande neråt, Åsa säger att jag får krysta och instruerar mig i hur. Att jag ska försöka hålla kraften inom mig och inte skrika. Jag försöker fokusera på det, går sådär halvbra. Lyckas ibland. Ojar mig, stönar och gråter om vartannat. Skriker lite grann. 
Tydligen så kommer inte bebisen ner genom bäckenet så bra så in kommer en AT läkare. Per ser att de blir lite stirriga och märker att hjärtljudet går ner. Fram åker en sugklocka! Ingen förklarar för Per vad som egentligen händer, men alla vet att när hjärtljuden går ner så är det inget positivt. Han känner sig svimfärdig och de drar fram en fotölj. Sköterskan skämtar om att ta ett kort på honom, jag flinar och tycker att vi ska göra det. Jag säger att att ser alldeles gul ut och ber honom att inte svimma!
När klockan, som var av plast, sattes in gjorde det så ont att jag höll på att avlida. Det kändes som den värsta smärtan dittills! Och spraybedövningen innan var heller ingen höjdare. Brinnande underliv är liksom inte så kul... Vet inte hur länge de höll på med klockan men vi har gissat på att jag hade krystvärkar i kanske 40 minuter uppskattingsvis. Det visar sig väl när jag får se förlossningsjournalen.
När Per har återfått fattningen sitter han och påminner mig mellan värkar om det lilla livet som snart är här och hur duktig jag är och att det inte är många värkar kvar. Det gjorde att jag hittade mer kraft och fokuserade på hur jag skulle krysta.
Jag kommer ihåg när de börjar knäppa upp min skjorta att jag tänkte att det måste vara nära. Att de öppnar för att lägga våran bebis på min mage! Det kändes så ofattbart!
Det känns helt overkligt när barnmorskan säger att det är en värk kvar bara, och Per upprepar det. En värk kvar! Shit vad fort allt har gått!
Ut kommer lilla Signe, 17:09! Som en säl med hela kroppen på en gång! Lyckan är total! Nu är vi en familj. Jag, Per och vår dotter Signe. Fortfarande smått overkligt. Overkligt men så himla underbart!

LYCKA! Signe är 1 timme och 10 minuter gammal!

Först vill jag tack Karro och Lina för att ni delar med er av tipsen! De sägs ju att bebisen kommer när den är redo, men i det här läget vill man prova allt "utifall att"... Det kan ju kanske hjälpa! Så idag blir det apelsiner! Verkar bli finväder också, så jag får försöka ta en promenad kanske istället för biltvättningen. Jag tycker det faktiskt är roligt att tvätta bilen, men kanske mer på sommarn än i -3 grader :) Så jag chansar på att promenaden funkar lika bra som lufttvättning!
Och ni, jag läser era bloggar lite titt som tätt med ;)
Så mer tips från läsarna är välkommet, tack!

Idag är vi inne på fjärde dagen... Har för mig att pappa sa för länge sen att den inte skulle komma förrän den 10:e feb, men det trodde minsann inte jag! Kanske blir så ändå... Idag jobbar Per kortdag, till tjugo över ett. Skönt! Och då kan man ju tycka att jag kan vänta på han innan jag går min promenad, men då riskerar man att bli utan promenad. För det står aldrig högst upp på hans önskelista att ut och gå. Oavsett väder. Ja, det ska vara sommar då och 18 hål på en golfbana. Då går det bra!

Jag går ju fortfarande bara upp en gång per natt och går på toa. Och det är på morgonen när Per går upp. Strax före sextiden ungefär. Så då är jag ju ganska kissnödig. När jag sedan ska lägga mig får jag molvärk i nedre delen av magen, antar att det beror på att blåsan har vart så full och sedan blir helt tom. Men jag hoppas ju alltid på att det ska fortsätta värka, i mer än bara fem minuter. Men icke sa nicke, inte den här morgonen heller.

Nu ska jag gå ut och hämta tidningen och sedan ska jag äta frukost. Har inget mer inplanerat innan Per kommer hem, så jag pylsar väl på mig lite kläder och tar en promenix då kanske. Just det, tavlorna ska jag ska kanske försöka få upp.

Ja då var vi inne på övertid. Och jag vette tusan vad jag ska göra?! Någon som har något förslag? Det snöar och är mulet ute, inge roligt promenadväder alltså. Och helst vill jag bara ligga på soffan och vänta. Men den väntan kan ju bli förfärligt lång.
Verkade som att många hade koll på när vi skulle ha iaf :) Igår var det 86 stycken som besökte bloggen! Okej, 85 då eftersom Elin kollar från två :) Antar att det finns fler som gör det, men ändå! Nästan 400 sidvisningar igår. Jag gjorde nog ett antal uppdateringar, men inte 400 iaf!! Roligt att ni är in och kollar och att det finns fler som är förväntansfulla.

Funderar på om jag ska ta ett bad. Bara för att göra något. Träna andning kanske. Jag har ju verkligen vart dålig på det, tränar aldrig. Hoppas att jag överlever förlossningen ändå. Svårt att träna när man inte ens har förvärkar! Är ju helt omöjligt att sätta sig in i den känslan, att ha värkar. Nu ligger jag ju bara och andas utan att ha ont. Och det är ju inge svårt. Så fort jag känner av den där mensvärksliknanade känslan (vilket dessvärre inte är speciellt ofta!) så andas jag enligt reglerna iaf. Så jag får prova att fokusera bort någon sorts smärta.

Per ringde från jobbet och frågade om det hade kommit någon bebis ännu. Haha, får väl verkligen hoppas att det inte går så fort! Men jag längtar efter att få lyfta telefonluren och ringa och säga att han måste komma hem! Fast jag tror att det kommer att sätta igång sent på kvällen. Känns så.
Igår när jag skulle sova tänkte jag på att jag snart ska ligga på förlossningen och krysta ut en bebis! Då blev jag lite nervös och kände för en sekund lycka över att den fortfarande var kvar där inne! Men bara för en kort sekund!

Mamma och pappa vill att du kommer nu! Vi vill ta hem dig och ligga i sängen och titta, lukta och pussa på vårt underverk!