Sömngångare?
Jag gick mycket i sömnen när jag var yngre. Det avtog med åren, men fortfarande kan det hända att jag sitter upp i sängen och donar med nåt i sömnen, även om det är sällan. Signe verkar ha ärvt den genen. Ikväll så satt hon upp i sängen när jag kom in och när jag la ner henne på kudden såg jag att hon blundade och letade nappen i sömnen.
Sötsnöret. Tur vi har spjälor...
Att gå i sömnen kunde en gång ha blivit en rätt pinsam upplevelse för mig. Första året på gymnasiet bodde jag tillsammans med min dåvarande kille i en studentkorridor på Bosön på Lidingö. Jag var påväg ut ur vårt rum, näck, med en handduk i handen. Som tur var vaknade min kille och frågade vad fan jag höll på med. Han blev lite irriterad. Jag vaknade till och var till en början väldigt fundersam över vad jag gjorde och mumlade mest. Jag stod ju helt plötsligt upp, vid dörren dessutom! Troligen skulle jag till det gemensamma duschrummet... :)
aha, där hade vi förklaringen :) skönt att han har skapligt nära till jobbet nu när ni bor i granbo, trivs ni där då? :)
mm, förstår det. jag känner samma sak om man bara skulle vilja gå ut med hunden i centrum. Men som sagt, vi har vårt lugn och ro istället. Det betyder mycket det också! :)
Måste vara nå Röstesyndrom. Jag gick oxå i sömnen förr. För bara nåt år sen så stoppade Krille mig på bron där jag stod med bilnycklarna i högsta hugg.