Kärlek
Inatt vaknade Signe kvart i fem första gången! Så det var nästan sju timmar sedan hon åt på kvällen. Jag la mig strax före tolv så det blev iaf nästan fem timmar sömn utan avbrott! Sedan åt hon vid halv åtta igen och sen sov vi till strax före tio! Härligt härligt! Per klev upp vid halv sju tiden... på en lördag!
Har gått en promenad idag. Valde dock en ny väg, som inte är en riktig väg. Det var ett dåligt beslut. Den var riktigt gropig, stenig och hoppig! Usch. Så Signe sov nog inte så hårt för hon vaknade när vi kom hem. Gick iväg igen, men hon ville inte sova mera. Då hade hon vart utan mat tillräckligt tyckte hon, så det var bara att plocka upp henne och gå in och äta istället.
Var till Alfta och kollade på innabandy. Det var innebandynsdag där, så deras herrlag mötte ett All star team med lite gamla spelare och återvändande spelare. Signe sov när vi kom dit. Sedan hade de stoppat en mikrofon i en viss högljudd persons hand, så jag fick sitta och hålla för öronen på Signe för hon hajade till så fort han tog till orda... Till slut sov hon så djupt i bilstolen att hon inte ryggade för varken det ena eller andra. Tur att vi har en sufflett som skyddade lite. Var lite bökigare när hon vaknade i sista perioden och ville ha mat. Fick ha ett öra mot kroppen och hålla en hand över det andra. För det räckte inte med att mikrofonmannen snackade mellan perioderna, nä han agerade kommentator och intervjuare under matchens gång också. Som om det inte räckte skulle en kvinna försöka få igång publiken genom att gapa i mikrofonen som en galning! Ja jesus. Vi kom hem levande iaf, och med hörseln i behåll. Hoppas jag. Signe har ju inte gjort sitt hörseltest ännu, så det lär väl visa sig om den här hemska upplevelsen satte sina spår. Det var nog mest jag som stönade och stånkade över ljudnivån. Hon verkade inte särskillt bekymrad.
Anledningen till att jag kan skriva varje dag nu för tiden är för att Signe somnar så bra i vaggan på egen hand. Och Per är ju inget att sällskapa med. Han somnar ju i soffan varje kväll.
Signe gör verkligen framsteg! Hon ligger långa stunder och tittar på en när man pratar till henne. Och hon flinar och tycker att livet är underbart när man gör det. Och så pratar hon massa tillbaka! Underbart!
Ibland när jag tittar ner på henne när hon ligger och äter så ligger och kikar på mig och flinar, utan att jag har gjort något. Då blir jag alldeles tårögd, för det ser verkligen ut som att hon tycker om sin mamma! Det är kärlek det!
Har gått en promenad idag. Valde dock en ny väg, som inte är en riktig väg. Det var ett dåligt beslut. Den var riktigt gropig, stenig och hoppig! Usch. Så Signe sov nog inte så hårt för hon vaknade när vi kom hem. Gick iväg igen, men hon ville inte sova mera. Då hade hon vart utan mat tillräckligt tyckte hon, så det var bara att plocka upp henne och gå in och äta istället.
Var till Alfta och kollade på innabandy. Det var innebandynsdag där, så deras herrlag mötte ett All star team med lite gamla spelare och återvändande spelare. Signe sov när vi kom dit. Sedan hade de stoppat en mikrofon i en viss högljudd persons hand, så jag fick sitta och hålla för öronen på Signe för hon hajade till så fort han tog till orda... Till slut sov hon så djupt i bilstolen att hon inte ryggade för varken det ena eller andra. Tur att vi har en sufflett som skyddade lite. Var lite bökigare när hon vaknade i sista perioden och ville ha mat. Fick ha ett öra mot kroppen och hålla en hand över det andra. För det räckte inte med att mikrofonmannen snackade mellan perioderna, nä han agerade kommentator och intervjuare under matchens gång också. Som om det inte räckte skulle en kvinna försöka få igång publiken genom att gapa i mikrofonen som en galning! Ja jesus. Vi kom hem levande iaf, och med hörseln i behåll. Hoppas jag. Signe har ju inte gjort sitt hörseltest ännu, så det lär väl visa sig om den här hemska upplevelsen satte sina spår. Det var nog mest jag som stönade och stånkade över ljudnivån. Hon verkade inte särskillt bekymrad.
Anledningen till att jag kan skriva varje dag nu för tiden är för att Signe somnar så bra i vaggan på egen hand. Och Per är ju inget att sällskapa med. Han somnar ju i soffan varje kväll.
Signe gör verkligen framsteg! Hon ligger långa stunder och tittar på en när man pratar till henne. Och hon flinar och tycker att livet är underbart när man gör det. Och så pratar hon massa tillbaka! Underbart!
Ibland när jag tittar ner på henne när hon ligger och äter så ligger och kikar på mig och flinar, utan att jag har gjort något. Då blir jag alldeles tårögd, för det ser verkligen ut som att hon tycker om sin mamma! Det är kärlek det!
Sötgrisen
Nu börjar det hända grejer!
Nu börjar det hända grejer!
Kommentarer
Trackback