Fart i magen
Det har blivit rätt bra fart i magen nu, iaf om kvällarna. Mysigt! Per har också kännt hur den sparkar, men oftast är han inte tillräckligt tålmodig utan ger upp för tidigt.
Jag gick in i vecka 23 igår. Den här graviditeten går med en rasande fart! Vi var och hälsade på hos Helene, Johan och Klara igår och Helene har bara två veckor kvar på sin graviditet. De hade gjort i ordning spjälsängen och donat lite med bebisrummet. Så mysigt! Och lite overkligt att vi båda snart kommer ha två barn i familjen.
Jag har börjat längta efter att få plocka fram Signes bebisgrejer och titta på de små kläderna :)
Jag gick in i vecka 23 igår. Den här graviditeten går med en rasande fart! Vi var och hälsade på hos Helene, Johan och Klara igår och Helene har bara två veckor kvar på sin graviditet. De hade gjort i ordning spjälsängen och donat lite med bebisrummet. Så mysigt! Och lite overkligt att vi båda snart kommer ha två barn i familjen.
Jag har börjat längta efter att få plocka fram Signes bebisgrejer och titta på de små kläderna :)
Ultraljud, begravning, semester, midsommar...
Hej alla! Längesen sist... Vi har det bara fint!
Så, vart ska vi börja. Ultraljudet förmodar jag att ni vill läsa nåt om? Under veckan som har gått har vi inte startat datorn en enda gång tror jag. Så kan det bli. Det är så jädra seg att starta upp så man tycker inte att det är värt det. Jag vågar inte ens gå och in och kolla hur min bloggkoll ser ut...
Jo, ultraljudet. Först och främst hade jag stora förhoppningar om att kunna lägga till en kategori här i bloggen döpt till lillasyster eller lillebror. Det kan jag inte... Hon kunde inte se könet. Påstod hon. Hur kan det komma sig att alla andra får veta? Ja, det känns faktiskt så. Vi skulle ju egentligen till Gävle men som ni vet blev det Hudik. Alla som har åkt till Gävle (som jag vet iaf) har fått reda på könet på barnet. Jag förstod att vi med vår otur inte skulle få veta. Varför vi vill veta? Jag vill veta av praktiska skäl. Vi har redan ett barn och när nästa kommer vill jag kunna vara så förberedd det bara går. Jag vill att vi har gjort klart bebisens rum, jag vill kunna ta ner Signes kläder och tvätta upp dem om det blir en tjej. Nu menar jag såklart klänningar och sånt, andra grejer kan ju en pojke ha också. Jaja, enbart av praktiska skäl alltså. Sån är jag helt enkelt. Hade jag kunnat hade jag spikat en dag och ett klockslag som bebisen skulle födas på.
Det viktigaste är ju alltid såklart att bebisen mår bra, och det gjorde den. "Så vitt jag kan se just nu". Typ så sa hon. Var det hennes första ultraljud eller? Nåja. Allt verkade superbra och vår lilla krabat rörde sig vilt där inne. Efter att jag hade sett att ryggraden såg fin ut stirrade jag ungefär enbart mellan benen på bebisen. Jag tror nog ändå på en tjej. Tror jag. Kanske. Jag känns som en tjejmamma.
Vi har en ultraljudsbild uppsatt på kylskåpet och Signe pekar på den dagligen och säger att det är vår bebis. Sötis, det kommer att bli så bra med ett syskon!
Lördagen var inte lika uppåt. Jag var på Linneas begravning. Det var otroligt jobbigt, men samtidigt väldigt fint. En av solisterna sjöng den lugna versionen av Carolas Evighet, och det är liksom "vår" låt med henne. Alla singstarkvällar med innebandylaget, resor på melodifestivalen... Då blev det oerhört jobbigt. Vi hade satt fast innebandybollar på våra rosor. Jag hade satt fast min rosa boll som jag hade på mitt innebandyfodral. Linnea tyckte också om rosa.
När tjejerna från laget gick upp till kistan la vi hennes matchtröja ovanpå och sedan våra rosor. Det var så ofattbart, så overkligt, fastän vi stod där mitt upp i allt.
Jag var helt slut efteråt. Tom. Ihålig. Utmattad.
Per spelade golf i helgen. De hade seriespel på hemmaplan så vi var där och kikade lite. En snabbvisit hem till llilla kusin Mikaela hann vi också med. Signe tycker verkligen om små bebisar! Mikaela var hur glad som helst och följde Signe fascinerat med blicken.
Idag jobbade jag min sista dag inför semestern. Det känns riktigt, riktigt bra! Jag, mamma och Pers föräldrar åkte till förskolan där det var midsommarfirande idag. Så jag slutade redan klockan 13. Det var mysigt!
När vi kom hem hoppade vi studsmatta och jag kände mig så lycklig över att få tillbringa så mycket tid med Signe framöver. Det ska bli hur mysigt som helst! Fem veckor är vi lediga, både jag och Per. Signe är ledig ytterligare två. Det jobbiga är att det kommer att gå så fort. Men det ska jag inte tänka på nu. Fem veckor!
Imorgon är det midsommarafton och vi firar traditionsenligt i Segersta. Det här året ska vi vara med från förmiddagen och alltså på midsommarfirandet runt stången. Det har vi skippat tidigare år och kommit efter att Signe har sovit. Men nu tar vi det som det kommer. Hon kan ju hålla ut lite längre nu för tiden. Vissa dagar sover hon inte alls, men då tryter tålamodet innan det är färdigt. Vi har bestämt oss för att sova kvar, det känns skönt att kunna lägga Signe för kvällen och slippa dra upp henne för hemfärd senare.
Så, vart ska vi börja. Ultraljudet förmodar jag att ni vill läsa nåt om? Under veckan som har gått har vi inte startat datorn en enda gång tror jag. Så kan det bli. Det är så jädra seg att starta upp så man tycker inte att det är värt det. Jag vågar inte ens gå och in och kolla hur min bloggkoll ser ut...
Jo, ultraljudet. Först och främst hade jag stora förhoppningar om att kunna lägga till en kategori här i bloggen döpt till lillasyster eller lillebror. Det kan jag inte... Hon kunde inte se könet. Påstod hon. Hur kan det komma sig att alla andra får veta? Ja, det känns faktiskt så. Vi skulle ju egentligen till Gävle men som ni vet blev det Hudik. Alla som har åkt till Gävle (som jag vet iaf) har fått reda på könet på barnet. Jag förstod att vi med vår otur inte skulle få veta. Varför vi vill veta? Jag vill veta av praktiska skäl. Vi har redan ett barn och när nästa kommer vill jag kunna vara så förberedd det bara går. Jag vill att vi har gjort klart bebisens rum, jag vill kunna ta ner Signes kläder och tvätta upp dem om det blir en tjej. Nu menar jag såklart klänningar och sånt, andra grejer kan ju en pojke ha också. Jaja, enbart av praktiska skäl alltså. Sån är jag helt enkelt. Hade jag kunnat hade jag spikat en dag och ett klockslag som bebisen skulle födas på.
Det viktigaste är ju alltid såklart att bebisen mår bra, och det gjorde den. "Så vitt jag kan se just nu". Typ så sa hon. Var det hennes första ultraljud eller? Nåja. Allt verkade superbra och vår lilla krabat rörde sig vilt där inne. Efter att jag hade sett att ryggraden såg fin ut stirrade jag ungefär enbart mellan benen på bebisen. Jag tror nog ändå på en tjej. Tror jag. Kanske. Jag känns som en tjejmamma.
Vi har en ultraljudsbild uppsatt på kylskåpet och Signe pekar på den dagligen och säger att det är vår bebis. Sötis, det kommer att bli så bra med ett syskon!
Lördagen var inte lika uppåt. Jag var på Linneas begravning. Det var otroligt jobbigt, men samtidigt väldigt fint. En av solisterna sjöng den lugna versionen av Carolas Evighet, och det är liksom "vår" låt med henne. Alla singstarkvällar med innebandylaget, resor på melodifestivalen... Då blev det oerhört jobbigt. Vi hade satt fast innebandybollar på våra rosor. Jag hade satt fast min rosa boll som jag hade på mitt innebandyfodral. Linnea tyckte också om rosa.
När tjejerna från laget gick upp till kistan la vi hennes matchtröja ovanpå och sedan våra rosor. Det var så ofattbart, så overkligt, fastän vi stod där mitt upp i allt.
Jag var helt slut efteråt. Tom. Ihålig. Utmattad.
Per spelade golf i helgen. De hade seriespel på hemmaplan så vi var där och kikade lite. En snabbvisit hem till llilla kusin Mikaela hann vi också med. Signe tycker verkligen om små bebisar! Mikaela var hur glad som helst och följde Signe fascinerat med blicken.
Idag jobbade jag min sista dag inför semestern. Det känns riktigt, riktigt bra! Jag, mamma och Pers föräldrar åkte till förskolan där det var midsommarfirande idag. Så jag slutade redan klockan 13. Det var mysigt!
När vi kom hem hoppade vi studsmatta och jag kände mig så lycklig över att få tillbringa så mycket tid med Signe framöver. Det ska bli hur mysigt som helst! Fem veckor är vi lediga, både jag och Per. Signe är ledig ytterligare två. Det jobbiga är att det kommer att gå så fort. Men det ska jag inte tänka på nu. Fem veckor!
Imorgon är det midsommarafton och vi firar traditionsenligt i Segersta. Det här året ska vi vara med från förmiddagen och alltså på midsommarfirandet runt stången. Det har vi skippat tidigare år och kommit efter att Signe har sovit. Men nu tar vi det som det kommer. Hon kan ju hålla ut lite längre nu för tiden. Vissa dagar sover hon inte alls, men då tryter tålamodet innan det är färdigt. Vi har bestämt oss för att sova kvar, det känns skönt att kunna lägga Signe för kvällen och slippa dra upp henne för hemfärd senare.
Ultraljudsstrul...
Vilken jobbig eftermiddag det blev på jobbet idag. En barnmorska ringer ifrån Hudiksvalls ultraljudsmottagning och säger att vi behöver flytta tiden på måndag för en har blivit sjuk. Ehhh? Hudik? Vi ska göra ultraljud i Gävle säger jag. Suck! Jag har verkligen världens virrigaste barnmorska. Jag pratade om det redan när vi gick hos henne med Signe. Jag har inte så mycket för sega, sävliga och virriga människor när det kommer till att de ska ha koll över mig (nej, jag föredrar helt enkelt kvicktänkta, raka och rappa personer lite mer) så jag tänkte redan då att "nästa gång vi får barn, då vill jag ha en annan barnmorska". Men va fasen, klart kvinnan ska ha en chans till. Hon är ju lite gullig ändå. Ibland. Och som andraföderska får man ju automatiskt sin förra BM om man inte säger till. Jag sa inte till.
Nu hade hon alltså lyckats boka in oss på ultraljud i Hudiksvall istället för Gävle. Kanske inte hela världen, men för en hormonstinn gravid kvinna blev det fasen så mycket krångligare! Och det värsta är ju att om de inte har ringt för att vi var tvugna att byta tid hade vi ovetandes åkt till Gävle på måndag. Kul. Jävligt kul, hade det vart.
Jag ringde och pratade med vår BM och hon skulle försöka få tag i en tid i Gävle. Det gick såklart inte. Absolut inte. Helt fullt, kunde omöjligt knöka in ett par till. Jag menar, vi ska bara dit för att få bekräftat att vårt barn mår bra, att det växer som det ska och att allt ser fint ut. Det kan vi väl lika gärna vänta på till AUGUSTI?!?! Typ. Hon ursäktade sig lite lätt och sa att det är sånt som kan hända. Det är inte alls sånt som händer! Det ska väl fasen inte hända? Hur svårt ska det kunna vara att välja GÄVLE istället för HUDIKSVALL? På alla andra ställen hade hon skrivit att vi skulle ha ultraljudet i Gävle, så tokigt det kan bli...
Jag ringde tillbaka till hon i Hudik. Då fanns det bara tid på torsdag nästa vecka. Suck. Jag vill inte vänta massa fler dagar. Ni vet ju hur man längtar till den här ultraljudsundersökningen med skräckblandad förtjusning? Jag bokar iaf tiden, vi har ju inget val. Det är fullt överallt. Även i Hudik. Egentligen.
Två sekunder efter att jag har lagt på börjar jag nästan gråta när jag inser att Per är borta på torsdag nästa vecka! Panik! Ringer upp igen och försöker kolla om ingen av de hon nyss har ringt som har fått en tid på tisdagen eller onsdagen kan tänka sig att byta med oss. Hon säger att i Gävle hade de gett oss en tid, och hade den inte passat hade det vart kört, men i Hudik, där är det andra bullar minsann. Humanitet ni vet.
Jag slänger in lite lätt att det väl knappast finns någon tid den här veckan. Hon konstaterar att det finns en tid som egentligen är till för överburenhet, fredag 9,30. Den fick vi! Skönt! Även om allt bara blev jobbigt. Man vill inte göra sitt ultraljud senare än vad som är sagt. Man vill faktiskt inte det. Nu får vi helt plötsligt göra den före helgen!
Nu hade hon alltså lyckats boka in oss på ultraljud i Hudiksvall istället för Gävle. Kanske inte hela världen, men för en hormonstinn gravid kvinna blev det fasen så mycket krångligare! Och det värsta är ju att om de inte har ringt för att vi var tvugna att byta tid hade vi ovetandes åkt till Gävle på måndag. Kul. Jävligt kul, hade det vart.
Jag ringde och pratade med vår BM och hon skulle försöka få tag i en tid i Gävle. Det gick såklart inte. Absolut inte. Helt fullt, kunde omöjligt knöka in ett par till. Jag menar, vi ska bara dit för att få bekräftat att vårt barn mår bra, att det växer som det ska och att allt ser fint ut. Det kan vi väl lika gärna vänta på till AUGUSTI?!?! Typ. Hon ursäktade sig lite lätt och sa att det är sånt som kan hända. Det är inte alls sånt som händer! Det ska väl fasen inte hända? Hur svårt ska det kunna vara att välja GÄVLE istället för HUDIKSVALL? På alla andra ställen hade hon skrivit att vi skulle ha ultraljudet i Gävle, så tokigt det kan bli...
Jag ringde tillbaka till hon i Hudik. Då fanns det bara tid på torsdag nästa vecka. Suck. Jag vill inte vänta massa fler dagar. Ni vet ju hur man längtar till den här ultraljudsundersökningen med skräckblandad förtjusning? Jag bokar iaf tiden, vi har ju inget val. Det är fullt överallt. Även i Hudik. Egentligen.
Två sekunder efter att jag har lagt på börjar jag nästan gråta när jag inser att Per är borta på torsdag nästa vecka! Panik! Ringer upp igen och försöker kolla om ingen av de hon nyss har ringt som har fått en tid på tisdagen eller onsdagen kan tänka sig att byta med oss. Hon säger att i Gävle hade de gett oss en tid, och hade den inte passat hade det vart kört, men i Hudik, där är det andra bullar minsann. Humanitet ni vet.
Jag slänger in lite lätt att det väl knappast finns någon tid den här veckan. Hon konstaterar att det finns en tid som egentligen är till för överburenhet, fredag 9,30. Den fick vi! Skönt! Även om allt bara blev jobbigt. Man vill inte göra sitt ultraljud senare än vad som är sagt. Man vill faktiskt inte det. Nu får vi helt plötsligt göra den före helgen!
3+1=4
Vi ska få en liten bebis! Nu har jag burit på det här länge nog, så det är väl läge att låta bloggbesökarna ta del av det :)
Först trodde jag att vid andra barnet så berättar man nog direkt för omgivningen, jag menar, vi har ju gjort det förrut. Det känns på något sätt inte riktigt lika speciellt. Missförstå mig inte nu, det är såklart helt fantastiskt, men det känns annorlunda. Vi har ju vart med om det förrut. Men så blev det inte alls. Vi berättade det först i vecka 11 för våra föräldrar. Man har fullt sjå med allt i vardagen att det liksom inte känns så nödvändigt att berätta.
Två arbetskompisar, som jag tränade med, berättade jag för tidigt. Plus att jag träffade hela familjen Thyren på MVC när jag var där före inskrivningen till och med. Typiskt. Men sen väntade vi. Som med bloggen. Jag har ju kunnat berätta det här för flera veckor sedan, men det har bara inte blivit av. Nu har jag börjat klä mig på jobbet så att magen syns, så flera har faktiskt vågat fråga om jag är gravid.
Signe fick ha den här tröjan när vi berättade för våra föräldrar. Hon är jättestolt och så himla söt, kramar och pussar på magen. Hon har också en bebis i sin mage, såklart.
För att jag ska kunna vara med och spela lag-sm i sommar, golfen ni vet, fick vi satsa på en vinterbebis. Så i slutet av november är det dags. Vi går in i vecka 18 på torsdag, det har gått nå otroligt fort! Så nu kanske ni förstår min brist på ork för bloggen, jag är helt enkelt så jäkla trött!
Något mer som är väldigt annorlunda den här gången, förutom att vi redan har ett barn som gör att man inte riktigt kan sova så länge man önskar, är att man inte läser något. Iaf inte jag. Förra gången läste jag som en galning, skickade efter en overall i vecka 14 och surfade runt på vagnsidor i vecka 7. Nu är det ingenting. Man hinner ju inte! Det känns skönt att få barn nummer två, för jag förmodar att den känslan man har nu, att man tar det lite som det kommer hänger med när lillfisen är född. Man har gjort det en gång, mycket går på rutin och man är mycket lugnare i allt man gör.
Vi längtar!